Det som inte dödar gör dig bittrare
Det är något vackert med barns naivitet. Deras frågor som av omvärlden säkert uppfattas som dumma eller jobbiga. Frågor som är så stora att ingen i vårt stressade samhälle har tid att ens svara på en liten del av dem. Och så alla onödiga frågor som ingen egentligen har tid att svara på eller för den delen ens har något vettigt svar på. De sållas ju bort i våra huvuden. Våra inlärda mallar av vad vi ska se tar bort allt det där som man inte riktigt ser. Barnen lär sig långsamt vad de får fråga om och vad som inte är värt att lära sig.
Jag vet inte varför, men den där naiviteten skulle vara så fantastiskt skönt att ha tillgång till ibland. När man tvekar på saker eller helt enkelt bara känner sig extremt vilsen. Vore det inte skönt att bara se världen lite som man gjorde när man var ett barn, och egentligen var helt hjälplös men inte visste om det och därför trånade efter att få reda på allt som bara gick att veta. Den ständiga nyfikenheten var något som i alla fall jag retade gallfeber på mina föräldrar med. Läsa kunde jag redan innan jag började skolan och jag vet inte hur många gånger jag ställde frågor i stil med ”Vad står det där?”. Jag var nog jobbig, men jag lärde mig saker. Många saker.
Så har livet fortsatt och nånstans mitt i slog det mig – ganska nyligen faktiskt – att den förvandlingen vi gör när vi går från att vara barn till att bli vuxna faktiskt har med våra upplevelser att göra. Att vi lyckas med den förvandlingen som gör oss till den gamla griniga människan vi aldrig vill bli. För det är ingen vacker värld som väntar barnen bakom de skyddande skynkena. Det är lidande, krig, elände, svält och sjukdomar. Och kolossala orättvisor. Precis överallt. Korruption, ondska, folkmord, expolatering, slaveri. Hur många gånger händer det att nyheterna börjar med en solskenshistoria, snarare än ännu ett lösmord i Malmö? Nästan aldrig. Men på något sätt så tvingar vi oss igenom vardagen ändå, ständigt i jakt på nya mål.
I jakt på glädjen som finns insprängd mellan allt detta negativa. All stress, och allt det nedtyngande ansvaret som det innebär att vara vuxen. För det är inte bara inte lätt när det är svårt, det är nästan aldrig lätt alls. Det mesta har en tendens att bråka lite med en, men bara lagom mycket, sådär att man hinner bli förbannad, men sen glömmer det och går genom dagen lite bittrare än tidigare. Och samtidigt är det alltid de negativa upplevelserna som påverkar en mest, och som formar det vi blir.
Har ni nånsin lovat någon att aldrig bli som han, gubben med käppen, som ni skrattade åt tillsammans som barn? Då är ni långt ifrån ensamma. Men tror ni att den bittre gubben med käppen i hand inte lovade sina vänner samma sak när han stod där med kompiskretsen och skrattade, likadant som ni gjorde då? Vi är varken den sista generationen ungdomar som växer upp med att skratta åt de äldre, och bli föraktade av dem, men också långt ifrån den första. Om man frågar den bittre gubben vad som händer kommer han nästan säkert säga något om att livet bara flög förbi, och vips så var det såhär.
Sanningen borde dock vara att han upplevelser gjorde honom lite bittrare. Gång för gång. Tills hans stod där med böjd rygg, rutig basker och en stor handsnidad käpp i hand. Nej, må vi aldrig bli såna. Må vi alltid tycka att ljuset från solen värmer mer än kylan från vinden. Må vi jubla när snön faller ner och så sakteliga gör marken vit, istället för att tänka på det stundande trafikkaoset. Må vi inte se problem utan möjligheter och alltid göra det bästa av dem, oavsett resultat och tidigare erfarenheter. Må vi helt enkelt… aldrig helt tappa hoppet.
Jag vet inte varför, men den där naiviteten skulle vara så fantastiskt skönt att ha tillgång till ibland. När man tvekar på saker eller helt enkelt bara känner sig extremt vilsen. Vore det inte skönt att bara se världen lite som man gjorde när man var ett barn, och egentligen var helt hjälplös men inte visste om det och därför trånade efter att få reda på allt som bara gick att veta. Den ständiga nyfikenheten var något som i alla fall jag retade gallfeber på mina föräldrar med. Läsa kunde jag redan innan jag började skolan och jag vet inte hur många gånger jag ställde frågor i stil med ”Vad står det där?”. Jag var nog jobbig, men jag lärde mig saker. Många saker.
Så har livet fortsatt och nånstans mitt i slog det mig – ganska nyligen faktiskt – att den förvandlingen vi gör när vi går från att vara barn till att bli vuxna faktiskt har med våra upplevelser att göra. Att vi lyckas med den förvandlingen som gör oss till den gamla griniga människan vi aldrig vill bli. För det är ingen vacker värld som väntar barnen bakom de skyddande skynkena. Det är lidande, krig, elände, svält och sjukdomar. Och kolossala orättvisor. Precis överallt. Korruption, ondska, folkmord, expolatering, slaveri. Hur många gånger händer det att nyheterna börjar med en solskenshistoria, snarare än ännu ett lösmord i Malmö? Nästan aldrig. Men på något sätt så tvingar vi oss igenom vardagen ändå, ständigt i jakt på nya mål.
I jakt på glädjen som finns insprängd mellan allt detta negativa. All stress, och allt det nedtyngande ansvaret som det innebär att vara vuxen. För det är inte bara inte lätt när det är svårt, det är nästan aldrig lätt alls. Det mesta har en tendens att bråka lite med en, men bara lagom mycket, sådär att man hinner bli förbannad, men sen glömmer det och går genom dagen lite bittrare än tidigare. Och samtidigt är det alltid de negativa upplevelserna som påverkar en mest, och som formar det vi blir.
Har ni nånsin lovat någon att aldrig bli som han, gubben med käppen, som ni skrattade åt tillsammans som barn? Då är ni långt ifrån ensamma. Men tror ni att den bittre gubben med käppen i hand inte lovade sina vänner samma sak när han stod där med kompiskretsen och skrattade, likadant som ni gjorde då? Vi är varken den sista generationen ungdomar som växer upp med att skratta åt de äldre, och bli föraktade av dem, men också långt ifrån den första. Om man frågar den bittre gubben vad som händer kommer han nästan säkert säga något om att livet bara flög förbi, och vips så var det såhär.
Sanningen borde dock vara att han upplevelser gjorde honom lite bittrare. Gång för gång. Tills hans stod där med böjd rygg, rutig basker och en stor handsnidad käpp i hand. Nej, må vi aldrig bli såna. Må vi alltid tycka att ljuset från solen värmer mer än kylan från vinden. Må vi jubla när snön faller ner och så sakteliga gör marken vit, istället för att tänka på det stundande trafikkaoset. Må vi inte se problem utan möjligheter och alltid göra det bästa av dem, oavsett resultat och tidigare erfarenheter. Må vi helt enkelt… aldrig helt tappa hoppet.
Kommentarer
Trackback
