Weihnachten
Egentligen är det nog inte märkligt alls. Att vi mitt i mörkret samlas i stora folkskaror, äter oss lite tjockare än vi var förut. Att vi sjunger tillsammans och framförallt tänder en egentligen orimlig mängd ljus. Innan kristendomen kläckte idén att vi skulle fira födseln av deras största helgon – ja rentav Guds egen son, som kommit till jorden för att frälsa oss från det onda – och göra det mitt i vintern så fanns ju det såkallade midvinterblotet. Ett av asatrons viktigaste offertillfällen och också förknippat med en fest, mitt under vinterhalvåret. När det är som mörkast.
Att vi här i Norden dessutom har en ljusdrottning som i grunden har väldigt lite med oss här att göra är nog symboliskt det med. Talande för hur vi försöker att fly mörkret, om så bara en stund. Och jag tror att vi behöver det för att inte fastna i något slags tillstånd där mörket tar över en alldeles för stor del av sinnesnärvaron. Vi är ju ändå människor, och skulle inte solen ha skänkt oss värme hade det vi idag kallar liv med absolut säkerhet aldrig dykt upp. Det blir också extra tydligt den första dagen på våren när solen skiner på riktigt, och alla vandrar runt med ett omedvetet leende på läpparna.
Därför är det inte alls märkligt att vi firar jul. Och jag menar inte den delen av högtiden som innefattar den överdriva kommersialismen eller de stressade föräldrarna som måste stå flera timmar framför spisen för att kunna leverera ett julbord som håller en någorlunda okej klass. Heller inte den delen när man förväntas ha någon att vara med, och måste planera varje ögonblick av högtiden in i minsta detalj för att inte missa något av den.
Det jag syftar på är snarare ljuset. Det som är överallt, om det så handlar om skrikiga färger i köpcentrumet nere på stan, eller julgranen som lyser upp hela vardagsrummet. Eller kanske bara den snö som vi alla vill ha över julen för att det inte ska bli lika mörkt på natten, eller eftermiddagen, eller närhelst det nu är mörkt här när det är som mörkast. Det är ljusstakar i varje fönster, extrabelysning i staden. Det är granar med ljusslingor och levande ljus. Och fler levande ljus. Och ska man adventsmysa så är det en adventsstake som står på bordet. Med fler tända ljus ju närmare man kommer julen. Och crescendot över julen när alla barn går runt och tindrar som tomtebloss på grund av den speciella stämningen.
Jag tror att vi behöver julen mer än vi kanske inser. Att det ljuset fungerar som ett substitut för allt det som solen ger oss. Och det är nog inte bara ljuset utan även den vänlighet vi visar mot varandra som är så viktig. Lite för att upptäcka att vi dels alla är lika ensamma i mörkret. Men att vi på något finurligt sätt samtidigt är ensamma – tillsammans.
