Musikaliskt schizofren
I förrgår när jag vandrade hem genom natten hade jag precis sett en avdankad countrymusiker försöka ta tag i sitt liv. Alltså var det puramerikansk country som mina öronsnäckor levererade där jag vandrade steg för steg hem. Väl hemma var det sliskig, men ack så fångade, pop som som hördes från högtalarna. Blanda det med tragisk singer-songwriter, lite försiktig indierock, en och annan r’n’b-dänga, tysk rap och en klassisk symfoni. Sen vankades det alkohol, hårdrock och den så oundvikliga populära housemusiken. Efterfesten bestod av lite försiktigare toner igen, närmare bestämt Bon Ivers nya platta som har gått varm hemma hos mig den senaste tiden. Och idag, denna bakfyllans dag, har det varit thrash-metal som dominerat. Och i skrivande stund har både Led Zeppelin och Pink Floyd avverkats.
Jag är musikaliskt schizofren. Och det är nog inte ens negativt menat. Konstaterandet är ändå följande. Jag kan inte bestämma mig för vilken musik jag helst lyssnar på. All musik är ett väldigt dåligt svar, även om det antagligen är det bästa jag kan ge. Jag lyssnar förstås inte på all musik – den tanken är lika främmande som befängd. Det jag vill tro är dock att jag gärna ser bortom genre när jag lyssnar på musik. Kanske är det därför jag stöter på problem när jag försöker skapa. Jag vill göra allt. Helst samtidigt. Alla olika delar har ju sin charm, och man borde kunna göra en fusion som fungerar. Det bästa från allt, tillsammans.
Och än en gång så slår det mig att jag antagligen är född i fel årtionde. Jag kommer aldrig få se Pink Floyd, Led Zeppelin eller Guns n’ Roses live. Det kommer inte stå en Jimi Hendrix och stampa sönder sin gitarr på en scen, eller en Janis Joplin med den där rösten som inge förstod hur den kunde hålla. Jag är född i rätt tid för att kunna se tillbaka och förstå att det var något stort, något man egentligen inte kan greppa ifall man inte var där och såg det. Och det låter ju inte så roligt. Frågan är bara vilka som är morgondagens legender. Vilka som man ska passa på att se som kommande generationer kommer att avundas. Det är ju lite svårt att förutse något sånt, men nog finns det band och artister man borde göra sitt yttersta för att se, åtminstone en gång innan de lägger av.
Och då spelar det mindre roll ifall det handlar om Bruce Springsteen, Damien Rice eller Snow Patrol. Så länge musiken finns och fortsätter att skapas så är åtminstone jag nöjd.
