Långtråkigt
Rastlöshet som sprider sig som en löpeld genom kroppen. En vilja att göra något. Helst nu. Inte om fem minuter, om fem sekunder eller om en stund. Nu. Men ingenting man kommer på är tillräckligt roligt och det mesta man försöker sig på att göra strandar liksom på en gång. Ingenting duger. Men fortfarande vill man köra något. Det kryper i hela kroppen.
Nästa steg hade vanligtvis, för mig, varit att gå ut i köket, och gnälla till Mamma att jag inte har något att göra. För det här – den här långtråkigheten – var något som hörde det förgångna till. När jag var ett litet barn, som ännu inte fick spela hur mycket dator jag ville, så var det ofta såhär. Jag hade långtråkigt, och alla leksaker låg och hånade mig eftersom de inte dög just då. Och jag kände igen känslan. Men detta var alltid många herrans år sedan.
Idag, när jag, efter att ha tittat klart på dagens första film, inte kunde hitta på något roligare än att plugga (och plugga faktiskt inte är särskilt roligt ändå, fast jag älskar ämnet) så slog det mig att jag höll på att hamna där igen. I långtråkigheten. Jag försökte plugga, men kroppen protesterade helt sonika med att somna tre sidor senare. När jag vaknade igen var känslan där fortfarande, och jag hade inget att göra.
Nu slutade det visserligen med att jag slängde igång en film till, och sen hade jag hela kvällen full med saker att göra, men fortfarande så var den spontana känslan av långtråkighet något häftigt. Något jag inte känt på vad som känns som en evighet. Det var som att ta tillbaka en del av barndomen igen, och trots att alla vi alltid tjatar om hur härligt det skulle vara att vara liten igen, så är jag inte lika säker nu. Det var rätt jobbigt att ha långtråkigt. Inte alls sådär som jag hade föreställt mig det i min romantiska bild.
