Word, Wort, ord, mot, logos, verbum
Ibland är det skrivna ordet det enda man har att hålla fast vid. I begynnelsen var Ordet, som Johannesevangeliet inleds. I begynnelsen var nog i ärlighetens namn inte många ord alls, mest bara en väldigt stor smäll. Sen gick det miljarder av år utan att det hände så mycket av relevans – sett från ordets perspektiv. Det var först när vi människor började prata med varandra som man egentligen kan tala om ett Ord-entligt uppsving. Men skrivna ord var ännu långt borta. Det var ju faktiskt först för sisådär 5000 år sedan som vi kan börja tala om skrivna ord på riktigt. Skrämmande nära det som enligt kristendomen belyser som jordens skapelse. Men hursomhelst…
Ordet, det skrivna, har nog aldrig varit av så styr betydelse för oss som det är idag. Man kommer ingenstans utan att kunna dechiffrera de befintliga orden eller plita ner egna. Ändå är det långt ifrån lika viktigt för oss alla. Under min uppväxt klarade jag mig länge ganska bra utan skrivna ord. Visst var jag tvungen att, precis som vem som helst, plita ner de där bokstäverna, de exotiska tingen som var så svåra att få rätsida på, men egentligen var barndomen nog inte så beroende av ord. Det kom dock att förändras.
För om man inte har något annat sätt att uttrycka sig, ja, ifall det verbala ordet fastnar i vrångstrupen eller inte får ett läge att uttrycka sig blir man lätt låst. Det gäller att hitta en nisch, ett forum, där man fortfarande kan vara kung. För jag tror att vi måste få vara stora och viktiga någonstans, och ifall vi inte kan vara det i klassen eller i kompiskretsen, så börjar vi leta efter möjligheter att vara det på annan ort. Med andra ord, kanske man skulle kunna säga. Och ibland är jag tacksam för att jag lever just nu och i just den här generationen. För det fanns alltid ett forum där jag kunde utmärka mig, om det så handlade om spel eller något annat. Jag kunde bli mig.
Och jag hade inte så mycket mer att hålla fast vid, förutom ordet. Det blev någonstans det enda sättet för mig att uttrycka mig såsom jag egentligen ville, men ingen runtom mig intresserade sig egentligen särskilt för det. De förstod inte vikten av att pränta ner orden på papper, eller i ett dokument. Oftast blev reaktionen något i stil med – vadå är du en sån där djup jävel? Och ja, det kan man väl kanske kalla mig, eller åtminstone min inåtvända, mer litterära sida. Att jag samtidigt skrattade och skojade utåt verkade inte spela någon roll i sammanhanget.
Men det var viktigt för mig att få skriva vad och hur jag kände – och sett rent krasst så var nog det skrivna ordet det enda jag hade att hänga fast vid. Därför var responsen jag fick på det jag skrivit kanske det viktigaste av allt. Jag minns fortfarande att det fanns en period när jag tittade ifall bloggen hade fått någon kommentar under nattens gång – och väldigt ofta hade den också det. De kommentarerna, ofta fina ord från nästan lika vilsna själar blev den bekräftelse ingen riktigt gav mig på riktigt. Som ett OK, ett sätt att förstå att jag nog också var onormal – precis som alla andra.
Jag hade i alla fall det skrivna ordet.
