Fischer

Det var en lördag i december efter en fredagkväll där det retades skåningar på löpande band, och där homofobin som aldrig existerat tydligen var alldeles för påtaglig. Framförallt var det dock en lördag då Oscar tog sig hem till Sverige igen, efter några månader i ett U-land. Ja, i alla fall om man frågar honom. Och eftersom de tre månaderna skulle tas igen på något sätt så... Laga mat efter att ha druckit alkohol, är ju alltid ett äventyr, men det här var på många sätt och vis lite av ett äventyr större än vad man brukar ta sig an den berömda dagen efter.



Inköpslistor sägs vara för kvinnor och gamla gubbar med Alzheimer. Jag hävdar dock starkast motsatsen. Ska man laga en macka av ordentliga proportioner så är det väldigt viktigt att ingen utav ingredienserna blir mobbad, eller glöms bort. Det är helheten som räknas, och detta på ett väldigt extremt vis. Min Parkinson gjorde sig också påmind, så jag ursäktar för bristen av skärpa.



Såhär kan en kundvagn se ut ifall man ska laga mackor och man har sprungit tre varv runt i affären på jakt efter nästa livsviktiga ingrediens till maten. Det kan nämnas att den där mellanmjölken inte hör dit egentligen utan hade smugit sig in med hjälp av konstiga östtyska spionpapper. Vi orkade inte riktigt käfta emot, eftersom vi inte vill ha KGB efter oss, så den fick sin del lebensraum som den gormade om. Räknar man bort kostnaden för den irrelevanta mjölken så hamnade väl räkningen på sisådär en veckobudget för mig. Men å andra sidan går det att leva i flera månader på ett sånt här äventyr.



Jag har hört att man inte ska dela på smält ost. Det låter som en väldigt dum regel. Än mår jag bra, och osten var god ändå. Den skulle ju dessutom användas till två mackor, så det var mer eller mindre ett måste. Okej!?



Bacon. Behöver jag säga mer? Jag antar att det inte behövs sägas mer, förutom att det har bara var en av två stekpannor fulla med den underbara härligheten, och att den här bilden är tagen innan den dränktes i öl.



Stor smörgås med majonnäs/smör-blandning, smält ost och kalkon. Ja kalkon. Jag tänker inte ta den här diskussionen med er, utan jag hänvisar till Fredrik Backmans blogg. Han tog den diskussionen och pratade om bikramyoga och relativ smalhet. Något sånt.



På kalkonen så lades rostbiff och från ingenstans dök potatissalladen upp och skrek åt mig att den ville vara med. Rostbiff utan potatissallad är ju hädelse, tillochmed för mig som tysk, och än mer så för min dalkarl till vän. Så potatissalladen åkte på. Utan att vi protesterade. Det var nog bara baconet därunder som hade något att säga, men eftersom jag inte pratar bacon så vet jag inte vad det skulle varit.



Sallad! Vi måste ju göra mackan nyttig också! Lite stark fin senap som får mig att tänka på julskinka på det, och sen lades det på rostad lök och ytterligare lite majonnäs. Det kan inte bli för mycket majonnäs har alltid varit en riktlinje jag stött, och så fortsätter det också! Och så förutom den smälta osten så lades även några såna där "la vache qui rit" på. Mest för att vi kan. Och det kan vi.



Jag beklagar att vi missade följande: men förutom denna härlighet så hade vi sen på salami, serranoskinka och prosciutto också. Allt för att göra varenda liten kvadratmillimeter av smaklökarna nöjda. Och Fredrik också. Så skulle det nämligen vara. Men jag glömde liksom att ta bild på det. Det kan ha varit jag som blev lite för upphets... öh... uppspelt för att kunna ta vettiga bilder när jag såg följande härligheter framför mig:



Ja. Det enda som fattas är en snabbstekning i öl/olja/smör/bacon/ost-fettet. Så att brödet också tar åt sig lite av smaken.



Efteråt kan det se ut ungefär såhär.



Och två minuter senare ungefär såhär.

Nu undrar jag mest, när är det kvällsmat?