Aftonrodnad
Regnet smattrar än en gång ner på gatorna, på gräset och mot fönsterrutan, och visst känns det som att även den sista sucken sommar nu långsamt dragit förbi. Tunna jackor byts ut mot tjockare sådana och det är befogat att klä sig i mysiga koftor igen. Detta dock bara efter en ordentlig avslutning på sommaren, modell storslagen. Att Rättvik är en av landets vackraste platser visste nog många redan, men det blev så bisarrt klart för mig i samma stund som vi anlände dit i fredags och solen gick ner ungefär samtidigt. Att ta en promenad längs strandkanten, titta på solen som långsamt (men ändå ganska snabbt) sjunker ner över kullarna, och samtidigt känna vad som kan vara den sista värmen som solen skänker oss är en svårslagen upplevelse.
Det är synd att energi är en bristvara i mig för tillfället och att jag aldrig kunde leva ut på det sättet som jag kände att jag ville, som jag kände att jag kunde, men helgen blev rätt bra ändå. Samtidigt var det inte utan lite ångest som man återvände till Uppsala, och såg mörkret, kände kylan och regnet, och liksom lyssnade in ensamheten i lägenheten. Ni vet, den där som man nästan kan ta på. Luften som känns lite tjockare än vanligt. Avsaknad av liv – och samtidigt glädje. Vardagsrummet är nog, sammanfattningsvis, lite bättre när bäddsoffan är utfälld. Lite bättre på alla sätt.
Uppsala, denna förlovade, förlorande, förtrollande, förbaskade stad vill dock sällan visa sig sämre än någon annan, och trots att regnet öser ner igen så blir det nog fint imorgon. Ett rött sken drog nämligen in över himlen och dränkte inte bara staden, utan även mitt ljusfattiga rum i färgen rött för en stund. Redan i Bibeln slog man fast att så var fallet, och det nämns i Matteusevangieliet att:
”Han svarade dem: "På kvällen säger ni: Det blir vackert väder, himlen är röd, och på morgonen: I dag blir det oväder, himlen är röd och dyster. Himlens utseende kan ni tyda men inte tecknen för tiderna.”
Att det nu regnar känns lite ironiskt, men det är som det är med livet. Och ödesironi kan ju vara något av det vackraste som finns. Den går även att läsa in på de knasigaste ställen. Eller vad sägs om det talande i att Steve Jobs ger upp sin kamp mot cancern bara timmar efter att Apple haft en stor presskonferens, lanserat en ny produkt, men publiken inte blivit jätteimponerad. Jag väljer att se det som något talande i alla fall.
Frågan för dagen är följande: Var Digerdöden en bakteriell pest eller ett virus?
