Fischer

Visst är det fantastiskt när varje fråga får ett svar, och det finns en logisk förklaring bakom allt? När man känner att man kan somna på kvällen med känslan av att jorden har slutat snurra lite grand, och de största frågorna för tillfället kanske åtminstone börjar närma sig någon form av svar. Då är man i kontroll, tror man. Tills man stolpar över nästa tröskel och rakt in i nya frågor, gärna ännu svårare och vidare i omfattning än de tidigare. Till slut står vi där med frågor som man, i sin helhet, helt omöjligt kan besvara. Men det kanske är en del av livet ändå. För tänk efter. Är inte ofta det ni inte kan svara på, som liksom hände på något oförklarligt sätt, lite mer magiskt än det som faktiskt går att förklara?

Jag är i alla fall i jakt på magi. Jämt. Bakom nästa gathörn, bortom nästa krön, vid nästa korsning. Och inte bara bokstavligt, utan även bildligt talat. För den som liknar livet vid ett häcklopp gör nog långt ifrån fel. Tillochmed världseliten snubblar på de där förbaskade häckarna ibland, så det är väl helt klart att det inte är enkelt för oss hela tiden. Men likväl ger övning färdighet, och det märker man inte minst på gamla människor. Dessa fascinerande människor som vi kanske borde hysa större respekt för, och lyssna mer på. För de vet hur man ska leva det här livet, och de har nog ofta tagit reda på det genom att snubbla sig fram. Gång efter annan.

Nu säger jag inte att man inte ska snubbla, för då skulle jag ljuga. Det ska man. Ofta också. Men det finns saker man kan lära sig, utan att göra det av sina misstag, och såna saker kanske man borde ta vara på i större utsträckning. Än att bara ta för givet att det löser sig. Lite som en blandning av två av mina favoritklyschor här i världen.

Det handlar inte om hur många gånger du faller, utan om att du reser dig en gång mer än du fallit.

Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig, men det fixar sig alltid.

Och det är nog lite så man ska rulla för att få ut det mesta ur vårt liv. Inte låta bli att bränna sig på spisplattan, men heller inte göra det så många gånger att handen går sönder för alltid. Och det är nog lite så jag lever. Ett ministeg framåt, och ett ännu mindre tillbaka. Resultatet blir en framgång i snigelfart. Men det är hursomhelst bättre än att backa.