Sleepover in slipover
Minns ni den där tiden när man fortfarande sov över hos kompisar. På den tiden när det fortfarande var spännande att göra det. När allt blev ett litet äventyr, och man frågade sina föräldrar om lov för att få sova hos den där kompisen, och det blev något speciellt att sitta där efter klockslaget när man vanligtvis skulle ha behövt gå hem. Man satt där, inte sällan med varsin lösgodispåse i handen, ett leende på läpparna och ett skratt som ekade från vägg till vägg.
Det var på den tiden när man inte riktigt ville erkänna att man var trött, bara för att det var så roligt att sitta där och titta på film när klockan var megamycket, och äta sitt godis. Att bara få vara och veta att man inte skulle behöva gå hem snart, utan att man tillochmed skulle vakna upp nästa morgon i sällskap av kompisen. Och innan dess allt det där man hann prata om när man egentligen skulle sova. För sova ville man ju inte, då skulle kvällen ta slut alldeles för fort, och det gällde oavsett hur mycket klockan var.
Jag minns det. Men minns också att såna händelser på något sätt var väldigt sällsynta för mig. I alla fall där jag sov hos andra. Det blev liksom aldrig så, och som vanligt var det nog en följd av min rädsla för allt. Men jag minns i alla fall att jag, när jag väl vågade, tyckte att det var värt det. Och att jag hade svårt att sluta prata även fast vi hade sagt god natt till varandra. Det blev på något sätt så speciellt, så värdefullt. Redan då. Men att kompisar sov över hos mig, det var inget ovanligt alls. Det var dessutom med facit i hand inte så galet. Jag hade ju allt i mitt rum, bortskämd som jag nog faktiskt var. Och hur vi satt uppe halva natten och kände oss busiga kan få mig att le än idag.
Sen när vi blev lite äldre, jag och grabbarna, och några av oss började lira datorspel, så blev det såklart inte alls lika spännande med övernattningar. Jag och J, minns jag, spelade till exempel en hel vecka tillsammans en gång. Det var vi, godis, chips och Vichy Noveau – Persika Mango. Och en veckas lir med alldeles för lite sömn, och alldeles för mycket spel. Ett år senare, på sommaren igen, så var mineralvattnet utbytt mot öl och J satt och lekte med sin snusdosa och ölglaset. På något märkligt sätt lyckas han tappa ner snusdosan i glaset och fick inte längre ut den och – vips – så var glaset sönder. Då var det dock inte lika mycket sova över, utan den där extra madrassen blev liksom mer ett ställe där man ramlade ner och toksomnade när man varit vaken alldeles på tok för länge.
Det var inte längre samma spänning som i början. Inte längre samma fniss som i början. Och inte samma speciella känsla som uppenbarade sig. Men man kan ju alltid minnas, och ibland är lite nostalgi den bästa kryddan.
