Stirra ut rädslan tills den ger sig
Jag har vid flertalet tillfället påpekat att jag som liten unge var ganska skraj av mig, något som antagligen grundades i en massa olika faktorer, däribland att jag inte direkt var det största av barn. För de flesta brukar sån rädsla dock försvinna med åren, för mig blev det nog inte riktigt så. Jag minns fortfarande idag hur jag drömde mardrömmar om att köra bil som åttaåring.
Det verkade ju så fruktansvärt svårt att få rätsida på gas, broms, koppling,ratt, växelspak och allt detta samtidigt som man höll koll på vart man var i förhållande till alla andra. Det verkade som litet barn nästan helt omöjligt. Och ja, än idag kanske jag råkar vara lite skraj för det, men det är inte alls på samma sätt. Just i detta moment känner jag nästan ett sug att äntligen få skiten gjord så att det slipper tynga ner mig i framtiden. Men först ska det pluggas klart.
Kanske har den förändrade synen på hela situationen med att göra att många av de andra rädslorna som tidigare fanns där i min hjärna numera är övervunna. Utrotade. Borta. Något som jag tror att de flesta känner igen också. För vi är alla rädda för något, om det så handlar om ormar eller att tala inför folk. Eller att tappa kontrollen – vad detta nu ska betyda. I alla fall så tror jag att vi alla går några ronder mot oss själva, eller rättare sagt våra rädslor. Fighter där vi måste hoppa ur den så sköna komfortzonen som vi så gärna håller oss inom, och se vad som finns på andra sidan.
Och när man har kommit igång så börjar en oanad snöbollseffekt. En rädsla som försvinner, blir snart två, som blir fyra och vips så har man nästan inga kvar och går igenom livet som om det vore en fånigt långsam dans. Förutom de där få sakerna som inte låter sig övervinnas så enkelt, och gärna blir kvar en stund extra och spökar lite i huvudet. Men även de som blir kvar är långt ifrån lika skrämmande som de än gång var. Acceptans skulle kunna vara kodordet för detta, när man inser att det här med kontroll bara är en fasad man målar upp för att lugna sig själv.
Det är omöjligt att ha kontroll över sitt liv. När man inser det så blir även rädslorna bra mycket fånigare, om än inte mindre verkliga. Och fåniga saker ska man väl ändå inte ta på allvar? Nej, dåså. Nu ska jag ut och stirra ner några fler rädslor som gömmer sig långt där inne. Gör det du med.
