Fischer

Jag har en klocka i mitt pojkrum som alltid blinkar rött. Ordet pojkrum känns så främmande i sig, men jag antar att det är rätt ord att använda. Den går fel också, klockan. Till en början var det inte ens med flit, det där med att den alltid gick fel. Det blev bara så. Varje gång jag kom hem från Uppsala hade strömmen gått, och klockan blinkade hånande mot mig. Och visade fel tid.

Allteftersom, och när kompisarna blev mer och mer irriterande på att inte en, utan två klockor, i rummet stod och blinkade och visade fel tid, så började jag se det lite mer som en gimmick, en kul grej. Men när man funderar på det kan det ju få vara ett tecken på hur tiden, kanske inte står still när jag är borta, men ändå inte riktigt rör sig likadant. För nog går det långsammare här i Köping allt.

Det märks inte minst när man rör sig i mataffärer. Det är vagnar i mitten av gångar, och folk som liksom masar sig fram som om de vill dra ut på lidandet till det sista. Ja, jag har ju egentligen ingenting emot folk som tar det lugnt och stressar ner. Det är ju i grunden inget negativt. Förutom att jag i deras tempo lär bli överkörd flera gånger om – väl tillbaka i Uppsala. Och det vill jag ju såklart inte.

Men nej, jag är inte ute efter att spara tid, det har Momo lärt mig. Spara tid kan man inte göra, man kan bara spendera den (i ordets rätta bemärkelse) på andra människor. Då behåller den sitt värde. Den tiden man försöker spara blir automagiskt inget värt. Askgrå, som Michael Ende hade uttryckt det. Och ska jag röka cigarrer, så ska de vara gjorda på tobaksblad, och inte av tid.