Fiskiga funderingar
Varför kommer människor som är för lika varandra sällan bra överens? Nu förväntar ni er säkert något slags svar från min sida som är glasklart och entydigt, men som så ofta så sitter jag knappast med ett sådant. Eller som någon smart människa uttryckte det; ju mer man vet, desto mer vet man att man inte vet.
Någonstans tror jag ändå att det handlar om att man anser sig själv vara unik. Därför blir det lätt så att man, när man stöter ihop med någon som liknar en på många plan, automatiskt tar avstånd, och ser ner på den andra personen. Någon inkräktar på ens område. Någon är en kopia av en själv. Man är inte längre unik. Samtidigt så kan man komma alldeles underbart överens med människor som är väldigt lika en själv. I mångt och mycket så är nog tillochmed vissa likheter ett måste för att man ska kunna umgås och bli bra vänner. Men, som redan sagt, så är för stora likheter nästan aldrig något positivt.
Vad jag vill ha sagt med det här? Ingen aning. Bara en frågeställning som jag kom in på, lite tack vare en chatt på intranätet. För visst finns det alltid skillnader mellan människor, även om de verkar väldigt lika, såväl till sättet som till utseendet. Små nyanser som är olika. Flera nyanser av samma färg. Små skillnader, men ändå finns de där. Och du (ja, precis. DU!) är unik. Även om du lever livet som någon slags medelsvensson, följer varje trend till punkt och pricka, och inte sticker ut märkbart på något sätt alls så är du unik. Oavsett om du vill det eller inte.
Skönt va? Du är unik, bara du är som du. Således är bara jag som jag också. Skönt det. För oavsett hur lik någon är mig, så är jag inte riktigt den ändå. Jag är jag, och bara jag.
För övrigt håller jag nog på att bli sjuk skulle jag tro. Sitter här och fryser mer än vad som borde vara tillåtet. Eller så är det bara faktumet att jag är tillbaka i Uppsala som skrämmer mig lite. Men huvudvärken som finns där lite halvt talar nog sitt otydliga språk. Jag mår inte som jag borde. Hm. Ge mig värme.
Och nu dök han upp också. I högtalarna. Damien. Hur kan musik göra en glad och innerligt ledsen samtidigt? Det blir väl morgondagens fråga att svara på.
Någonstans tror jag ändå att det handlar om att man anser sig själv vara unik. Därför blir det lätt så att man, när man stöter ihop med någon som liknar en på många plan, automatiskt tar avstånd, och ser ner på den andra personen. Någon inkräktar på ens område. Någon är en kopia av en själv. Man är inte längre unik. Samtidigt så kan man komma alldeles underbart överens med människor som är väldigt lika en själv. I mångt och mycket så är nog tillochmed vissa likheter ett måste för att man ska kunna umgås och bli bra vänner. Men, som redan sagt, så är för stora likheter nästan aldrig något positivt.
Vad jag vill ha sagt med det här? Ingen aning. Bara en frågeställning som jag kom in på, lite tack vare en chatt på intranätet. För visst finns det alltid skillnader mellan människor, även om de verkar väldigt lika, såväl till sättet som till utseendet. Små nyanser som är olika. Flera nyanser av samma färg. Små skillnader, men ändå finns de där. Och du (ja, precis. DU!) är unik. Även om du lever livet som någon slags medelsvensson, följer varje trend till punkt och pricka, och inte sticker ut märkbart på något sätt alls så är du unik. Oavsett om du vill det eller inte.
Skönt va? Du är unik, bara du är som du. Således är bara jag som jag också. Skönt det. För oavsett hur lik någon är mig, så är jag inte riktigt den ändå. Jag är jag, och bara jag.
För övrigt håller jag nog på att bli sjuk skulle jag tro. Sitter här och fryser mer än vad som borde vara tillåtet. Eller så är det bara faktumet att jag är tillbaka i Uppsala som skrämmer mig lite. Men huvudvärken som finns där lite halvt talar nog sitt otydliga språk. Jag mår inte som jag borde. Hm. Ge mig värme.
Och nu dök han upp också. I högtalarna. Damien. Hur kan musik göra en glad och innerligt ledsen samtidigt? Det blir väl morgondagens fråga att svara på.
Kommentarer
Trackback
