Konsten att undvika väder
Vaknar upp efter att ha snoozat (finns det verbet ens på svenska?) minst tio minuter för mycket. Vandrar ut i köket och upptäcker att vadå? Jo, det snöar idag igen. Müsli kändes fruktansvärt gott tills idioten inom mig insåg att det faktiskt var slut på yoghurt. Vilken taskig timing av mig. Fy. Jag hade ju tänkt handla. Det är mycket man hade tänkt göra.
Sitter på föreläsning cirka en och en halv timme senare:
Jaha! Så det är alltså synen på det infinita objektet som är skillnaden mellan ackusativ-systemet och absolutivsystemet. Då förstår jag! Dessutom verkar ju absolutiv allt som oftast vara nästintill helt omarkerat, men vad i hela fridens namn är det där för kasusmärkning? Jaha, och nu snöar det igen! Och inte lite heller, det här kanske tillochmed kommer synas på marken, med lite tur. Fast det får vi ju ändå inte se, föreläsningen är inte slut på långa vägar.
Utpumpad på gymmet ytterligare ett par timmar senare:
Oh shit vad peppad jag känner mig idag. Det här är ju kul! Wihow! Men vad i.. spöregnar det ute!? Nu? Solen sken ju på vägen hit. Och nu detta. Först två gångers snö och nu spöregnar det. Stackars han som går utan regnkläder därutanför. Nej, dags för nästa övning.
Till detta kan tilläggas att jag aldrig träffades av varken en snöflinga eller en regndroppe. När vi hade gymmat klart sken åter solen på oss. Väldigt skumt väder det här. Varje gång jag tittar ut genom fönstret verkar något komma ner, men när jag väl går ut så försvinner det. Snön verkar inte vilja snöa på mig. Vilken absurd tanke. Snön vill inte snöa på mig. Pfft. Hur kommer jag på sånt?
Ska väl snart ner till skolan, få se ifall vädret väljer att ångra sig och göra mig dyblöt istället, bara för att jag nu skrivit detta. Skulle ju förvåna mig föga.
Sitter på föreläsning cirka en och en halv timme senare:
Jaha! Så det är alltså synen på det infinita objektet som är skillnaden mellan ackusativ-systemet och absolutivsystemet. Då förstår jag! Dessutom verkar ju absolutiv allt som oftast vara nästintill helt omarkerat, men vad i hela fridens namn är det där för kasusmärkning? Jaha, och nu snöar det igen! Och inte lite heller, det här kanske tillochmed kommer synas på marken, med lite tur. Fast det får vi ju ändå inte se, föreläsningen är inte slut på långa vägar.
Utpumpad på gymmet ytterligare ett par timmar senare:
Oh shit vad peppad jag känner mig idag. Det här är ju kul! Wihow! Men vad i.. spöregnar det ute!? Nu? Solen sken ju på vägen hit. Och nu detta. Först två gångers snö och nu spöregnar det. Stackars han som går utan regnkläder därutanför. Nej, dags för nästa övning.
Till detta kan tilläggas att jag aldrig träffades av varken en snöflinga eller en regndroppe. När vi hade gymmat klart sken åter solen på oss. Väldigt skumt väder det här. Varje gång jag tittar ut genom fönstret verkar något komma ner, men när jag väl går ut så försvinner det. Snön verkar inte vilja snöa på mig. Vilken absurd tanke. Snön vill inte snöa på mig. Pfft. Hur kommer jag på sånt?
Ska väl snart ner till skolan, få se ifall vädret väljer att ångra sig och göra mig dyblöt istället, bara för att jag nu skrivit detta. Skulle ju förvåna mig föga.
Kommentarer
Trackback
