Fischer

Onsdag. Borde ha betytt att jag var i skolan sisådär fyra timmar. Vilket jag inte var. Förklaringen är nog lika simpel som den är dömande. Jag var nämligen bakfull. Inte bara lite sådär "jag har ont i huvudet och är slapp"-bakis, utan hela paketet. Ni vet. Illamående, ett huvud som kändes lite som slamsorna som blir kvar av ett huvud som sprängts, och en kropp i övrigt som är bortom all räddning.

God morgon Jonas.

Jag skulle ha varit i skolan, men gav upp tankarna efter att jag var helt slut både psykiskt och fysiskt efter att jag hade tagit på mig ett par strumpor. Istället somnade jag på något finurligt sätt och vaknade sisådär fyra eller fem timmar senare och mådde likadant. Underbar dag. Nu mår jag som en människa igen, eller nästan i alla fall. Rösten har fått sig en eller två smällar, och jag och Ulf Lundell skulle nog antagligen kunna tävla i både raspighet i röst och slitet utseende just nu. Passa dig Uffe, jag är på din nivå redan nu!

Om fyrtio år kommer jag inte bara ha glömt texten på låtarna jag skrivit, utan även glömt ATT jag skrivit dem. Antagligen. Eller så kommer jag aldrig skriva några låtar, men det känns också långt borta.

Om dagen tillbringades med att sova, så var kvällen en i slöandets tecken. Inte göra mycket, inte vilja göra mycket, och inte göra mycket åt att man inte gör mycket. Ungefär precis så. Nu sitter jag och förfäras över att någon har misshandlat Imogen Heaps mästerverk. Hide and seek - har blivit Whatcha say - med någon för mig okänd r'n'b-are. Suck. Och de har bara tagit sticket också. Pajat helheten. Förstört låten. Jag; bitter? Inte alls.

Um, whatcha say?
That you only meant well -
well ofcourse you did.