Fischer

När man är som mest ledsen. När alla värdelösa tankar far genom huvudet i en hastighet som är förbjuden tillochmed på autobahn nere i Tyskland så lyssnar man... eller vad skriver jag... jag kan ju inte tala för någon av er i det här, bara hur det är för mig själv. Så vi börjar om.

När jag är som mest ledsen så lyssnar jag knappast på jätteglad musik. Ofta blir det något negativt i stil med Damien Rice eller David Gray, eller något ännu ledsammare. Fast, å andra sidan, mycket mer depressivt än Damien Rice i högform blir det förmodligen inte om musiken fortfarande ska gå att lyssna på. Så mycket känslor inuti, så mycket tankar inuti och så många dammar som kan brista. För oavsett hur bra dagar man än har, så gnager ändå något inuti en. Det finns saker man skulle kunnat göra bättre, det finns saker man kan förbättra och skrämmande många saker som man inte är nöjd med. Och när man sitter där och lyssnar på den ledsna musiken och känner sig allmänt skräpig vad händer då?

Jo, man blir ju inte gladare av musiken, men på något sätt så passar den alldeles utmärkt till ens egna känslor. Det blir på något sätt en känsla av att inte vara ensam. Någon har någon gång känt som en själv, och uttryckt detta i musik. Musik - detta underbara ting rent allmänt. Så när man sitter där och lyssnar på musiken så blir man glad över att någon verkar bry sig om en, ja, så känns det nog faktiskt. Någon bryr sig och säger "Du är inte ensam." hur hopplöst det än känns. Men ändå blir man ju knappast gladare av musiken.

Man jublar ju inte av glädje när Lisa Hannigan i låten Silent Night - som finns med som extraspår på Damien Rices debutplatta O - sjunger såhär:

Men någonstans känns det igen, och man känner sig mindre ensam. Mindre bortkommen. Och någonstans kanske det just då är mindre synd om en. Kanske.