Fischer

Sitter här igen, efter en halvlång skoldag, och en sovmorgon som utnyttjades för en gångs skull. Lyssnar på Bruce (okej, jag vet, det är onormalt, men jag lyssnar faktiskt på annan musik också; ibland) och hans försnack innan han drar igång The River. Hur han brukade stå i en telefonkiosk på vintern, med sitt axellånga hår. 17 år gammal. Han bråkade mycket med sin pappa, och därför brukade han vara i kiosken. Han brukade ringa tjejen han älskade, i timmar. Hela nätterna. Och till slut fick han modet nog att gå hem, vetandes att hans pappa skulle stå och vänta i köket, varpå han fick en utskällning.

What do you think you're doing with yourself?

Om vi nu antar att jag slutar upp som artist, vilket jag med allra största sannolikhet ändå inte kommer att göra. Vad ska jag då prata om? Har jag några historier att berätta om? Har jag några anekdoter att dela med mig av? Jag, sittandes där med gitarren i handen under en av mina första konserter. Vad ska jag säga? Jag har inga minnen att dela med mig av; alla anekdoter jag kan berätta är inte mina egna, och visst finns det historier, men inga som jag deltagit i. Antagligen skulle det se ut något i den här stilen:

Eeeeh... som några av er i publiken antagligen vet om så är jag väldigt mycket en drömmarnas man. Ja alltså, i tolkningen att jag drömmer mycket, en drömman är jag nog knappast. Där mina föregångare i denna genren hade historier att berätta, anekdoter att dela med sig av och internskämt som växte fram under tiden har jag.. drömmar. Livet har inte alltid varit en dröm, lika lite som jag varit det. Min uppväxt var ren, städad och nästan tråkig. Ja, den första delen i alla fall. Sen flyttade jag hemifrån och det blev smutsigt, ostädat och rörigt. Ja, mitt rum alltså, men livet var fortfarande ganska skötsamt.

Jag var dock rebell en gång. Väldigt rebellisk. Jag provade snus. Den riktigt svaga sorten, som dessutom smakade lakrits. Lakritssnus alltså. Det var aldrig särskilt gott, men man kände sig ju så tuff, när man gick i femman och provade. Sen sprang jag hem, och berättade för mamma och pappa. Båda två, där de satt framför teven och tittade på 'Vem vill bli miljönär? Jag minns det så väl. *strategisk tystnad, nån dramatisk slinga spelas på gitarren* De blev inte ens arga. Så rebellisk hade jag varit. Dessutom ljög jag nog bara för min pappa en enda gång. Det var långt tidigare och antagligen på grund av någon fånig skitsak, men jag ljög. Och grät mig till sömns och skämdes som en idiot. Sen gjorde jag inte om det. Vilken rebell jag varit. En riktig hårding.

Men drömmarna, de fanns alltid där. Allt som jag ville göra. Som liten parvel på sommarloven ville jag bli bäst i världen på att spela fotboll. Vilken ovanlig dröm, eller hur? Vissa påstod tillochmed att mina lyktstolpar till ben hade någon slags talang inbyggd också, men den har isåfall försvunnit med åren, för idag vågar jag knappt sparka på en boll. Nuförtiden har jag också drömmar, men kanske lite ovanligare sådana. Att livnära sig på det här vore ju en dröm. Och att beröra människor med det man gör, att folk tycker om ens skapelser. Ja, att leva kanske man skulle kunna kalla det. Få bekräftelse för det man brinner för. Vilken dröm. *inväntar en applåd och drar igång en låt som större delen av publiken aldrig hört*

Då är frågan, har jag någon talang för den där mellansnacksprylen, eller är det ett hopplöst kapitel i mitt liv? Jag hoppas att det kanske finns en möjlighet någonstans i alla fall.

Och vad frågan jag skulle besvara med musik som både glädjer och ledsnar anbelangar. Det kommer nog senare idag, eller imorgon... eller inte alls.