Jag har varit där förut, jag är inte rädd
Vad ska jag skriva, för att du ska bli berörd?
Och hur högt ska jag skrika varje gång jag vill bli hörd?
Idag har vi å enda sidan frustration. Okej, inget allvarligt, så hetsa inte upp er i oro eller skadeglädje. Frustration över dessa tvättstugor och folk som använder dem. Det är ett lindrigt brott att inte tömma luddlådan i torktumlaren efter att man har använt den, eller hur? Men att tvätta en maskin tvätt över utsatt tid, så att den stannar när tiden är ute och hoppar igång igen när jag ska tvätta på min tid är inte okej. Eller?
Vek och mjäkig som man är, ända in i själen, så satt jag och väntade kvarten som var kvar på programmet istället för att bara riva ut tvätten ur maskinen på en gång. Allt för snällt, jag vet. Och det skulle ju visa sig straffande också, då jag blev försenad med den andra maskinen och sent omsider upptäckte att båda torktumlarna var upptagna. Så nu stod jag med två fulla maskiner tvätt och ingen ledig torktumlare. Gissa vad jag gjorde? Jo, jag väntade tio minuter till, tills ena programmet var färdigt. Istället för att riva ut den halvtorra tvätten och slänga in min egna. Ibland är jag för snäll för mitt eget bästa. Jag vet.
Å andra sidan så fick jag en ganska trevlig överraskning idag. Melissa Horns nya album dök upp på Spotify, två dagar innan egentlig release. Jag som kommer få skivan på releasedagen borde väl känna mig ganska lurad på två dagar, men så är inte fallet alls. Spotify kommer ändå bli det medlet jag använder för att lyssna på musiken mest. Och vilket album sen. Jordnära, träffande (den som inte känner att hon sjunger till alldeles precis dig när den lyssnar är inte normal) och sådär akustiskt och mjukt som vi hade vant oss vid från första albumet. Jag hoppas att det kommer att växa sig lika stort som första albumet. Inte för att det egentligen finns något tvivel.
Texterna är magiska. Så där naivt romantiskt magiska. Sådär verklighetstrogna så att man känner igen sig, och drömmer sig bort. Sådär dystra så att man ryser över hela kroppen, tillochmed i ansiktet. Sådär underbara som de bara blir när man lyckas skriva på svenska. De hjälper en att drömma sig iväg. Söderut. förlåt.
Jag önskar att jag var en sån, som inte tänker alls.
Och hur högt ska jag skrika varje gång jag vill bli hörd?
Idag har vi å enda sidan frustration. Okej, inget allvarligt, så hetsa inte upp er i oro eller skadeglädje. Frustration över dessa tvättstugor och folk som använder dem. Det är ett lindrigt brott att inte tömma luddlådan i torktumlaren efter att man har använt den, eller hur? Men att tvätta en maskin tvätt över utsatt tid, så att den stannar när tiden är ute och hoppar igång igen när jag ska tvätta på min tid är inte okej. Eller?
Vek och mjäkig som man är, ända in i själen, så satt jag och väntade kvarten som var kvar på programmet istället för att bara riva ut tvätten ur maskinen på en gång. Allt för snällt, jag vet. Och det skulle ju visa sig straffande också, då jag blev försenad med den andra maskinen och sent omsider upptäckte att båda torktumlarna var upptagna. Så nu stod jag med två fulla maskiner tvätt och ingen ledig torktumlare. Gissa vad jag gjorde? Jo, jag väntade tio minuter till, tills ena programmet var färdigt. Istället för att riva ut den halvtorra tvätten och slänga in min egna. Ibland är jag för snäll för mitt eget bästa. Jag vet.
Å andra sidan så fick jag en ganska trevlig överraskning idag. Melissa Horns nya album dök upp på Spotify, två dagar innan egentlig release. Jag som kommer få skivan på releasedagen borde väl känna mig ganska lurad på två dagar, men så är inte fallet alls. Spotify kommer ändå bli det medlet jag använder för att lyssna på musiken mest. Och vilket album sen. Jordnära, träffande (den som inte känner att hon sjunger till alldeles precis dig när den lyssnar är inte normal) och sådär akustiskt och mjukt som vi hade vant oss vid från första albumet. Jag hoppas att det kommer att växa sig lika stort som första albumet. Inte för att det egentligen finns något tvivel.
Texterna är magiska. Så där naivt romantiskt magiska. Sådär verklighetstrogna så att man känner igen sig, och drömmer sig bort. Sådär dystra så att man ryser över hela kroppen, tillochmed i ansiktet. Sådär underbara som de bara blir när man lyckas skriva på svenska. De hjälper en att drömma sig iväg. Söderut. förlåt.
Jag önskar att jag var en sån, som inte tänker alls.
Kommentarer
Trackback
