Fischer

Sitter hemma hos han som brukade vara grannen men är så mycket mer än bara så, fast han idag inte ens är grannen längre. Lika lite på grund av faktumet att jag numera inte bor i Köping längre, som faktumet att han inte längre bor granne med mina föräldrar. Landet. Lugn. Snö. Mängder av snö. Här ute från herrgården syns det inte ens att snön har smält i ett par dagar nu. Det är lika vitt på fälten när man tittar ut genom fönstrena som det varit i flera månader nu. Riktig vinter.

När jag berättade att jag skulle komma hem igår var han den första att boka upp mig en kväll. Och inte mig emot. Vi hamnade ute på promenad genom Köping ganska på en gång. En timme där man går ut och återupptäcker alla de där hörnen av staden som man sett så många gånger tidigare, men som ändå verkar nya på något sätt. Ganska snabbt hamnar diskussionerna hos gamla minnen. Hos saker som fått båda att skratta varje gång tankarna stykt förbi ämnet.

Om alkohol. Såklart. Om nyår, och Leksand och träning. Och trots att han knappast skulle kvalificera in som den mest intelligente eller kvicktänkte så har han alltid haft en känsla av förståelse över sig. Det har aldrig funnits någon tvekan när man berättat saker, utan han har svarat på sitt småfinurliga sätt. Antagligen med ett "Mmmh", och sen en förstående tystnad.

Vi kommer in på oförståelse. För det är mycket man inte förstår, och mycket av det kan, om inte bli helt förståeligt, så åtminstone lite klarare ifall man bollar det med någon annan. Och då säger han det. "Ja, jag förstår mig fan inte på tjejer." Och jag tänker att det där banne mig var det smartaste någon sagt på länge. Fast det var inte så mycket för vad han sa, utan mer sättet han sa det på. Sådär, som att det vore en självklarhet.

Och plötsligt insåg jag varför vi varit vänner längre än vad någon av oss minns. Det var nåt med det där samförståndet. Vi gick vidare. Nu tysta i några minuter.