Fischer

För det första vill jag påpeka att jag aldrig skulle komma på tanken att kalla mig vältränad. Ändock har jag gjort det där gymmandet till något av en rutin och det känns knappast ens i närheten av jobbigt att gå dit längre. Det bara är så. Stället är också min största källa till inspiration för tillfället, så det är inte så konstigt att en hel del bloggar handlar om iakttagelser därifrån. Idag gjorde jag en ledsam sådan, som egentligen var helt obefogad.

Efter dagens pass, som på ett helt irrelevant sidospår dödade livsgnistan i mina ben helt, så kom vi tillbaka till omklädningsrummet igen. Och på andra sidan väggen ser jag en kille skymta förbi. Jag tror att det var hans nya gymgrossisten-tröja som planterade fundamenten för min tanke. Det i kombinationen med att han bar runt på ett tvåsiffrigt antal kilo för mycket på kroppen och den döda blicken rakt in i spegeln. Jag såg misslyckande. Jag kunde lika gärna ha sett möjligheterna till en imponerande förvandling, till en början på ett nytt liv. Men jag såg någon som snavade redan innan han kommit över startlinjen.

Jag känner inte honom. Jag vet inte hur länge han regelbundet har gymmat, eller hur hårt han försöker. Men min hjärna berättade för mig att han kommer att ge upp. Snarare förr än senare också. Det var något med den tomma blicken som sa mig att; ja, han kommer att ge upp. Och det känns allt annat än bra att tänka så negativt. Speciellt då jag inte har någon anledning alls att göra det, då jag inte känner honom, men speciellt på grund av att jag gillar att tänka positivt så långt det går.

Det är ju jag som ska vara den som ser en möjlighet när andra ser problem. Ja, det är sån jag ska vara. Optimisfisk. För sån är jag. Skärpning.