Fischer

Good Will Hunting är en film som alltid får mig att fundera. Den är såklart fantastiskt bra på alla sätt och vis, och rollprestationerna är så imponerande att man sitter där helt tagen efteråt. Men för mig är det de kvicka replikerna som sätter sig fast i huvudet. Sättet som Robin Williams karaktär Sean får kämpa för att verkligen komma in under skinnet på Matt Damons karaktär Will Hunting. Som han får blotta sig själv för att kunna nå fram till honom. Berätta hela sin livshistoria för att få Will att ens lyssna. Han har ett skal utåt. Han är ett geni, med ett svar på varenda fråga.

Inövade svar, enkla uträkningar. Aldrig något genuint, äkta. Aldrig han. Det är bara ett skal han visar upp. Nåt han har där för att skydda sig mot omvärlden och dess krav. Han är ett geni, alla kräver att han ska göra något av det. Han känner kravet att ta vara på det, trots att ingen gav honom valet att vara smart eller inte. Och nånstans där drar jag en egen parallell. "Du som är så duktig på det här och det här och det här." Ibland är jag så fruktansvärt trött på att höra det. Skulle också vilja vara medioker någon gång. Och dessutom:

"You'll never have that kind of relationship in a world where you're afraid to take the first step because all you see is every negative thing 10 miles down the road" - Sean

Bingo.