Fischer

Att barn är fantastiska har jag tyckt länge. Det är något med deras ärlighet som får mig att skina upp som en sol varenda gång. Nu menar jag inte att jag helst av allt skulle vistas bland barn hela dagarna; nej långt därifrån. I lagom dos kan de dock vara humörhöjare utan dess like. Dessutom så kan man nästan inte undvika att göra jämförelser med hur man själv var som barn.

Idag, i omklädningsrummet innan gympasset, så pågick en riktig "min pappa är starkare än din"-konversation mellan några mellanstadiebarn. Men de nöjde sig tydligen inte med det utan började jämföra gammelfarfädrar (?) med varandra. Jag kände aldrig min gammelfarfar, men det gjorde tydligen dessa barn här. Och en börjar berätta om hur hans gammelfarfar blev hundra år gammal och minsann inte bara var med i, utan också krigade, i båda världskrigen. Då kom århundradets mest fascinerade kommentar från en annan unge.

"Otrooooooooooooligt, otroooooooooooooligt, otrooooooooooooooooooooooligt."

Och jag är försiktig med vokalerna. Bakom väggen satt jag och log med hela ansiktet och såg en ny nörd födas. Att den grabben brann för historia var ungefär lika klart som korvspad. Väldigt klart alltså. Nästan helt klart. Hoppas bara han inte blir retad för sitt historieintresse. Då blir jag lite ledsen. För det behövs fler nördar därute. Det tycker jag nog.

Min gammelfarfar var inte med i nåt krig. Han blev ihjälsparkad av en häst under ett krig dock. Dog av en lunginflammation efter sparken. Inget vidare heroiskt och än mindre otroligt. Fast fascinerande på sitt sätt det med.