Önskar att jag hade nåt vettigt att dela med mig av. Någon finurlig samhällsiakttagelse som får er att häpna, tappa hakan och skratta om vartannat. Men så är inte fallet. Jag har nämligen sålt min hjärnfunktion till bättre behövande, tagit mentalt lov och sitter och kramar om en sko lite som Charles-Ingvar i jagvetintevilken av Jönssonliganfilmerna. Eller nej, inte riktigt, men jag har i alla fall inget vettigt att berätta, eller dela med mig av. Förutom ett par funderingar om evighet och oändlighet.

Om man ser en oändlighet som ett tåg, så måste det tåget ha ett oändligt antal vagnar, eller hur? Men vad händer ifall man lägger till en vagn till det? Blir oändligheten längre? Och om man sätter ihop två oändliga tåg. Blir oändligheten dubbelt så lång då? Och om en oändlighet kan bli längre, är den ens oändlig då längre?

Samma sak med evighet. Forever and a day, som Bon Jovi uttrycker det i en riktig gammal slagdänga. Det borde ju isåfall vara längre än bara en evighet. Och tänk er två evigheter, parallellt? Min hjärna greppar det inte riktigt måste jag erkänna, men det kanske är en av de sakerna som är för stora för hjärnan att helt förstå. Jag hoppas det.

Å andra sidan är väl oändlighet inte mer än ett ord. Lite liksom perfektion. Det får mig hur som helst att tänka på ett citat som tillskrivs vår käre Albert Einstein, eller Abbe som jag skämtsamt brukar kalla honom (well, not really).

"Only two things are infinite, the universe and human stupidity, and I'm not sure about the former"