Fischer

Vaken innan klockan tio för jagvetintehurmångte gången i rad, med en kopp kaffe bredvid mig. En tystnad vilar över hela huset. Kanske skulle man kunna höra tunga andetag från övervåningen, efter någon som slitit hela natten med att hålla folk vid liv, men just nu är det mest tystnaden som fångar min uppmärksamhet. Ja, förutom en värmepump som får luft att cirkulera genom hela huset, förutom mitt rum som skrämmande nog är iskallt såhär på vinterhalvåret, trots fläkten som pappa satte dit ovanför dörren. Den hjälpte inte, men han försökte i ju alla fall.

Det är sällan så lugnt i det här huset. Inte så mycket för att det lever många människor här, som för att de som faktiskt lever här har en hel del saker för sig. Sådana där okonventionella saker som att dammsuga alldeles för ofta, titta på TV, laga mat, tvätta kläder och prata i telefon. Jag blev väldigt medveten om faktumet att allt vi faktiskt gör låter mer eller mindre när jag satt med min franska bok igår och läste ut den.

Någon som går i trappen, skrammel från köket, en dörr som öppnas. Någon som knackar på dörren, höjdes inte volymen på TVn precis? Plötsligt är det där klickande ljudet från datorn som annars aldrig ens märks av väldigt irriterande. Jag skyller på tråkig bok, men vet att det är mina sinnen som överarbetar. Som de alltid gör, med allt. Varför skulle annars mina föräldrar envist påstå att det enda jag hör är det jag inte borde höra. Inget fångar min uppmärksamhet som ett lågmält samtal i köket. Pratar de i vanlig ton reagerar jag inte, men tisslas det lite grand, viskas det något ord och man hör en försiktighet så är boken i min hand som bortglömd. Jag måste få reda på vad de pratar om.

Sen om det handlar om fiberkablar eller någon gammal patient är oviktigt. Nyfikenheten tar över mig. Helt.