It's a kind of magic
Borde egentligen sova. Precis sett klart på The Prestige för andra gången. Naturligtvis inte lika grymt häftig som första gången. Men vetskapen om att David Bowie spelar Nikola Tesla och att Christian Bale kan göra annat än att prata konstigt är bra nog för att jag ska sitta fastklistrad med små rysningar längs ryggraden under filmens gång. Glömma bort helgens desperata uppsatsskrivande för en stund, ignorera faktumet att jag ska upp om lite mer än fem timmar.
Ibland är sömn överskattat. Som när man har bättre saker att göra. Det har jag inte. Därför sömn. Om jag förmår mig att somna. Kommer nog drömma om trolleri, även om det bara är lurendrejeri. Ett sätt för mänskligheten att luras, att glömma bort verkligheten. För vi tittar inte efter hemligheten bakom tricket, inte egentligen. Vi vill bli lurade. Förda bakom ljuset. Glömma bort att allt alltid är logiskt, att allt alltid går att förklara.
Eller ja. Nästan allt. Nästan jämt. Finns nog kanske lite trolleri därute ändå.
Ibland är sömn överskattat. Som när man har bättre saker att göra. Det har jag inte. Därför sömn. Om jag förmår mig att somna. Kommer nog drömma om trolleri, även om det bara är lurendrejeri. Ett sätt för mänskligheten att luras, att glömma bort verkligheten. För vi tittar inte efter hemligheten bakom tricket, inte egentligen. Vi vill bli lurade. Förda bakom ljuset. Glömma bort att allt alltid är logiskt, att allt alltid går att förklara.
Eller ja. Nästan allt. Nästan jämt. Finns nog kanske lite trolleri därute ändå.
Kommentarer
Trackback
