Fischer

Den kom, den föll, den skapade kaos.

Vi bor i Sverige. Ett land där man, om än kanske inte mer än i någon annat land, tillbringar mycket tid med att diskutera vädret. Men som med allt annat är detta något som går i vågor, och vissa gånger pratas det väldigt mycket mer väder än annars. Det brukar vara den första fina vårdagen (känner en sån där oerhörd längtan vid blotta nämnandet) möjligtvis en riktigt varm period under sommaren, en jätteregnig period under hösten eller kanske framförallt den där första snön som skapar diskussion.

För mitt i alla tågkaos, vägolyckor, nedkylda fiskar och allmänt snöiga kläder så finns det en känsla som genomsyrar de flesta mitt i detta kaos. Nämligen glädje. De flesta statusuppdateringar på facebook vittnar om en förväntansfull glädje. Som om det vore tomten som kom och knackade på redan nu. Man kan få dra sig till minnes att vi idag räknar den nionde november. Alltså är det över en månad kvar innan snön som faller har någon realistisk chans att inte bli till slask på en gång. Bara för att jag skriver detta kommer jag såklart ha jättefel, eftersom det brukar bli så när jag försöker poängtera något.

Jag känner också denna glädje. Det är ändå snö. Det är något mysigt med den där snön när den ligger på backen och lyser upp vinternatten. Det är något alldeles särskilt med snöbollskrig och snölyktor och snöänglar och den där koppen alldeles för varm o'boy som man lika mycket dricker som absorberar värme från. Jag känner också denna glädje, men när man tvingas gå genom snöstorm en halvtimme för att ta sig hem från skolan är det lätt att bli en smula bitter. Och således vräka ur sig en sån här blogg.