Fischer

Får lov att sålla bort den där bitterheten. Är ju inte bitter egentligen. Bara formar mina ord på ett sånt sätt. För mycket dystopi, för lite utopi. För lite naivitet. För mycket höst. För många tankar på om det egentligen är rätt att slänga ut sin själ såhär på Internet, att blotta sig för hela världen. Slänga ut sig på en väg och vänta på den där långtradaren som oumbärligen kommer någon gång. Kontrasten till verkligheten är uppenbar och mitt i allt undrar jag bara; vem är jag, egentligen? Är jag den jag är på bloggen eller den i verkliga livet. En blandning, uppenbart nog, men vilken sida lutar jag åt. Hur stor är kontrasten?

Kasserade precis en blogg på grund av tonen i den. Den var inte jag, fast det var jag som skrev den. Svårt att förstå? Jag är inte säker på att jag hänger med heller, så oroa er inte. Samtidigt undrar jag vad själarna som läser det här tänker. För ni finns ju, det är mer än uppenbart. En viss grad av igenkänningsfaktor lär vara självklar, obviös, som Mikael Parkwall kanske hade uttryckt det. Men är allt annat bara galna tankar eller är jag som vem som helst, fast ändå inte? Tvivlar på att jag någonsin får ett entydigt svar på den frågan, men det är inte det som är huvudsaken.

För mycket tankar rent allmänt. Någon som invaderat dem med oanad kraft. Kanske inte den första tanken på morgonen, men att ens konkurrera med tankarna är det morgon redan, shit vad trött jag är och jag behöver kaffe är långt ifrån dåligt gjort. Jag är imponerad. Heller inte den sista tanken men upprepade gånger närvarade i de där drömmarna, och att besviket vakna på morgonen när man inser att det bara var en dröm är ibland jobbigare än eljest. Men jag antar att jag överlever. Man brukar väl göra det ändå.