Raining in Baltimore
Och det är just nu, med gitarren i handen och den där franska boken av Maupassant som ingen egentligen vill läsa stirrandes mot mig som jag känner ett uns av panik. Inte sådär uppenbart raktfram utan mer i bakgrunden. Jag måste verkligen plugga, och inte bara läsa ut den där boken. Börja på en uppsats, skriva texter, läsa en bok till och lära mig grammatik. Det här språket leker labyrint med min hjärna. Varje gång jag förstår något får jag tre nya saker att hålla reda på, varje gång jag lär mig ett ord inser jag att det finns minst tre synonymer som är bra att kunna, och för varje dag som går utan att jag börjar skriva på den där uppsatsen så blir stressen bara mer och mer påtaglig.
Och vem har jag att skylla? Jo, mig själv. Självinsikt 101. Hade jag varit Chuck Palahniuk hade jag skrivit "Du är patetisk" här. Nu är jag inte han, och har heller inte skrivit Fight Club. Men tanken flyger genom min hjärna. Varför är det så fruktansvärt lätt att skjuta upp saker? Och så förbannat svårt att göra något i tid någon gång. Inte sitta där sista kvällen och gnälla på att det är jobbigt. Inte läsa boken sista två dagarna och tillbringa var tredje sida med att drömma sig bort ailleurs, annorstädes.
Det är konstigt hur ens syn på saker kan förändra dem så fruktansvärt. Med en optimistisk syn ter sig allt så bra, allt kommer att ordna sig och varenda liten oro lär förbli just en oro och inget annat. Är man pessimist är den där huvudvärken cancer, tentan är omöjlig och det är klart att det snart kommer att börja regna.
Fast regnar, det gör det nog ändå. Det är ändå höst, snart vinter. Och nog regnar det på vintern också, även om man gärna glömmer bort det i sin naiva världsbild.
Kommentarer
Postat av: Snellman
Prokrastinering ftw!
Jag har saknat dina texter.
Postat av: Boris
Jag med!
Trackback
