Objektiv subjektivitet
Musik har nog alltid fascinerat mig. Redan innan jag tillbringade minst en timme om dagen med att spela gitarr, sjunga och försöka skapa musik så vet jag att jag lyssnade mycket på musik. Väldigt mycket. Det finns låtar som fått sig fler än ett par hundra spelningar, som jag idag inte lyssnat på på flera år. Jag minns fortfarande min första skiva. Det var en LP, en sån där stor svart sak som ser ut att komma från stenåldern för er yngre läsare, med Europe. The Final Countdown. Och som jag älskade den. Jag vet inte om pappa någonsin kommer att gilla Europe igen, men antagligen inte. Barn har en knasig förmåga att fastna på en sak och lyssna om och om och om och.. igen.
Men det var inte det som inlägget skulle handla om, utan musiksmak. Subjektivt objektiv sådan. Ni vet väl att det finns såna där band som man måste tycka om ifall man ska anses vara kultiverad? Ja, det är klart att det gör. Band som liksom får ens musiksmak att verka sofistikerad. Band som egentligen inte ens behöver vara bra. I alla fall inte i den subjektivt egna åsikten. Lyssnar man på metal är det legio att tycka om Metallica. Det hörs ju redan på namnet. Tycker man inte om dem är man, enligt den där normen, ingen riktigt metallyssnare. Jag gillar metal, men jag gillar inte Metallica. Därför tog jag det exemplet. Men säg att man måste gilla Håkan Hellström ifall man tycker om svensk indie, typ. Det är ju nästan samma sak. Med undantaget att jag gillar Håkan ibland då.
Sen finns det de där överpretentiösa banden, som gärna spelar progressiv musik på ett eller annat vis. Pink Floyd, Emerson, Lake & Palmer, Jethro Tull eller varför inte King Crimson eller Genesis. Jag fullkomligt älskar Pink Floyd, men det har jag inte alltid gjort. Bara därför tänker jag dock inte bli en av dem som propagerar för att all musik går att nöta in om man lyssnar tillräckligt. För det tror jag inte på. Man måste vilja uppskatta den också, och framförallt lära sig själv att tycka om den. Det går inte att öppna någon annans ögon ifall den inte vill det.
De andra banden har väl några bra låtar, men något hitkavalkad såsom det är med Pink Floyd är inte de andra banden. Nu kanske någon försöker ursäkta sig med uttryck som men de var ju så nyskapa... Nej. Ja. Okej, de kanske var nyskapande, men måste det låta mindre bra bara för att man försöker återuppfinna hjulet när det redan är runt? Visst lyckas de i vissa partier i vissa låtar, men i det stora hela är pretentionen tre nivåer över utförandet, och resultatet blir i mina ögon något väldigt rörigt. Och dessutom ofta på tok för komplicerat.
Några av de bästa låtarna går i 4/4-takt med samma ackord, ofta bara tre av dessa, om och om igen. Och det är totala superhits. Musik som alla kan uppskatta. Musik som inte kräver något av sin lyssnare. Och visst är det väl kul när man väl lärt sig att uppskatta något komplicerat, såsom jag gjort med en del av Pink Floyds musik, men den bästa musiken lär ju fortfarande vara den som inte behöver nötas in, utan den som nöter in sig själv.
När man kallar Supertramps, enligt mig, bästa album Breakfast in America för för poppigt blir jag lite deprimerad. Varför ska pop vara något man undviker? Alla musiker vill väl nå framgång. Och att få sin musik kallad pop, även om den grundar sig i en annan genre är väl ett tecken på framgång? Således borde dessa överpretentiösa as till musiker bli nöjda över en sån benämnning. Inte fnysa och sedan försöka spela in en 27 minuters låt i 7/15-delstakt med trippla baskaggar, och dissonanta tongångar.
Musiker är ett märkligt släkte.
Men det var inte det som inlägget skulle handla om, utan musiksmak. Subjektivt objektiv sådan. Ni vet väl att det finns såna där band som man måste tycka om ifall man ska anses vara kultiverad? Ja, det är klart att det gör. Band som liksom får ens musiksmak att verka sofistikerad. Band som egentligen inte ens behöver vara bra. I alla fall inte i den subjektivt egna åsikten. Lyssnar man på metal är det legio att tycka om Metallica. Det hörs ju redan på namnet. Tycker man inte om dem är man, enligt den där normen, ingen riktigt metallyssnare. Jag gillar metal, men jag gillar inte Metallica. Därför tog jag det exemplet. Men säg att man måste gilla Håkan Hellström ifall man tycker om svensk indie, typ. Det är ju nästan samma sak. Med undantaget att jag gillar Håkan ibland då.
Sen finns det de där överpretentiösa banden, som gärna spelar progressiv musik på ett eller annat vis. Pink Floyd, Emerson, Lake & Palmer, Jethro Tull eller varför inte King Crimson eller Genesis. Jag fullkomligt älskar Pink Floyd, men det har jag inte alltid gjort. Bara därför tänker jag dock inte bli en av dem som propagerar för att all musik går att nöta in om man lyssnar tillräckligt. För det tror jag inte på. Man måste vilja uppskatta den också, och framförallt lära sig själv att tycka om den. Det går inte att öppna någon annans ögon ifall den inte vill det.
De andra banden har väl några bra låtar, men något hitkavalkad såsom det är med Pink Floyd är inte de andra banden. Nu kanske någon försöker ursäkta sig med uttryck som men de var ju så nyskapa... Nej. Ja. Okej, de kanske var nyskapande, men måste det låta mindre bra bara för att man försöker återuppfinna hjulet när det redan är runt? Visst lyckas de i vissa partier i vissa låtar, men i det stora hela är pretentionen tre nivåer över utförandet, och resultatet blir i mina ögon något väldigt rörigt. Och dessutom ofta på tok för komplicerat.
Några av de bästa låtarna går i 4/4-takt med samma ackord, ofta bara tre av dessa, om och om igen. Och det är totala superhits. Musik som alla kan uppskatta. Musik som inte kräver något av sin lyssnare. Och visst är det väl kul när man väl lärt sig att uppskatta något komplicerat, såsom jag gjort med en del av Pink Floyds musik, men den bästa musiken lär ju fortfarande vara den som inte behöver nötas in, utan den som nöter in sig själv.
När man kallar Supertramps, enligt mig, bästa album Breakfast in America för för poppigt blir jag lite deprimerad. Varför ska pop vara något man undviker? Alla musiker vill väl nå framgång. Och att få sin musik kallad pop, även om den grundar sig i en annan genre är väl ett tecken på framgång? Således borde dessa överpretentiösa as till musiker bli nöjda över en sån benämnning. Inte fnysa och sedan försöka spela in en 27 minuters låt i 7/15-delstakt med trippla baskaggar, och dissonanta tongångar.
Musiker är ett märkligt släkte.
Kommentarer
Trackback
