Fischer

Vissa dagar har världen en förmåga att snurra snabbare än man riktigt hinner med. Man stannar liksom upp och ser hur världen fortsätter snurra ett ögonblick, och när man väl hoppar på tåget igen så står man inte riktigt där man stod tidigare. Igår var en sån dag. Vaknade, tänkte att dagen skulle bli jobbig som det var, men det räckte tydligen inte där.

Finns det egentligen något som är värre än att veta att man i grunden bara har sig själv att skylla, och när folk ihärdigt påpekar det gång efter annan? Jag tvivlar. Satt på kanten av vansinne ett antal gånger efter att jag läst ett par rader text som förvandlade min dag från bara jobbig till värdelös. Ingen resa till Irland. Mitt fel. Inget pass. Hur dum får man bli? Ungefär samtidigt så transformerades dagen till någon hybrid. Jag satt kvar i Köping en timma efter att vi hade tänkt oss åka mot Uppsala och visste att jag hade resan framför mig. Något som tog tid. Mobiltelefonen vibrerade och skrek ut sitt kall på uppmärksamhet. Ett SMS med en text som vidareutvecklades till en glädjestorm.

Lägenhet fixad. Vad hände där? Tur att något bra kan blanda sig in i dagen också. Flytt i början av februari. Lägre hyra, större utrymme, fräschare kök och badrum och riktigt bra rumskamrater. Bingo! Så jag satt där med ilskan över irlandresan, ångesten över tentan nästkommande dag, glädjen över lägenheten och dessutom med en mor som tjatade på mig huruvida den eller den tröjan skulle tas med till Uppsala eller inte.

KAOS!

Lite hyperventilerande senare hade jag lugnat ner mig tillräckligt för att packa sakerna och åka till Uppsala. Plugget togs tag i med en gång, och efter det så, ptja, försvann timmarna på ett sånt sätt som de haft en förmåga att göra de senaste veckorna. Ett alldeles utmärkt sätt, om du frågar mig. Och vips så insåg jag att det där med sömn nog fick anses vara väldigt överskattat ännu en natt. I förmån för att komma i tid till tentan.

-----

Nästa morgon, efter att ha zombie-vandrat genom korridoren på jakt efter något som kunde bringa liv i mig. Alltså; en dusch. Satt vid frukostbordet och insåg att cykeln hade stått ute över hela vintern. Detta var inget bra omen. För vad händer när det är 25 minusgrader, det snöar och ett cykellås står öppet? Jag vill inte grusa era fantasier, men det räcker med att säga att en hel sån där burk defroster senare gick inte ens nyckeln in i låset än. Mission impossible.

Ett megajättebautastort tack till Oscar som slet som ett djur för att få mig till tentan i tid. På en cykel utan växlar, eller rättare sagt, med en väldigt seg växel.

Tentan gick väl helt okej. Borde bli ett G!

And that.. that's all for me folk. Imorgon bär det av hemåt igen. Har inget vettigt att göra här i Uppsala ändå när nästan alla andra som räknas är på Irland. Så ytterligare en vecka i Mälardalens centrum (...nåja). Akta er för en aningens berusad fisk nästa helg. En viss Pep fyller nämligen två decennier. Det ska, måste, kommer att firas. Ordentligt!