Fischer

Det hjälper sällan att bli bitter över vad man råkat ut för. Än mindre hjälper det för piggheten att ligga sömnlös klockan sex på natten. Och än förkastligare blir det när man inser att det är sport som driver en till sådant här vansinne. Men, som man på engelska hade sagt, bear with me:

Vi pratar ingen plojsport som typ innebandy med sisådär trettiofem aktiva spelare. Okej, förlåt, de är säkert fler ändå, och eftersom sporten är stor i Sverige så kommer jag säkert dra på mig cirka alla innebandyspelare i världen plus deras familj... och låtsaskusiner. Resten av världen, exklusive möjligtvis Finland och Schweiz, hade dock köpt argumentet rakt av. Vi pratar inte en bedömningssport likt konståkning där domarprestationen är godtycklig och man bedömer saker liksom stil och utstrålning. Där domare sedan tidigare varit korrupta och gett medaljer till de tjejer med störst bröst... eller möjligtvis till de som sög kuk bäst. Okej, kanske lite under bältet, men jag blir fan förbannad.

Ishockey är en av Sveriges största sporter. En av Finlands, Rysslands, Tjeckiens, USA:s och numera också Schweiz största sporter. Den är inte störst i världen, och u-länderna som idag knappast kan skryta med ens rinnande vatten skulle antagligen inte ens drömma om att ha konstfrusen is, och snubbar i 15 kg ludd runt kroppen, som skjuter runt en gummibit på ett par stålskenor. Det låter långt bort ur deras perspektiv, men hockeyn här är folklig. Den är en del av den svenska folksjälen, liksom även i de andra nämnda länderna. Och detta sedan en lång tid tillbaka. I Kanada är den dock lite mer än så. Ifall man tänker Kanada som land, vad tänker man då? Jo, ishockey. Det är deras identitet, och de tycker verkligen om att visa det.

Mycket ofta är denna uppmärksamhet också något väldigt positivt. Det är en tuff sport, som är underbar att titta på. Den är snabb, tät, hård, teknisk och kräver i stort sätt alla färdigheter en människa kan ha. Framförallt är den dock en väldigt bra TV-sport. Kanada är ishockeytokiga på så många sätt som Sverige inte är det, och då finns det ändå få ögonblick som Sverige är så helylle svensson och eniga som när Sverige spelar landslagsishockey. När segern är ett faktum, så är det en glädjeinjektion i vardagen för så många. Således betyder ju denna sport en himla massa. Nästan skrämmande mycket. Men jag tror inte att vi inser vad den betyder för Kanada. Speciellt när de vinner. Vilket de ofta gör.

Det är, som jag tidigare nämnt, en väldigt stor, och idag väldigt välbetald vintersport. Man har flera gånger reformerat domarsystemet till något nyskapande. Försökt att ge de svartvitrandiga där på isen en så bra chans som möjligt att kunna se allt. Hela tiden. Målkameror, fyrdomarsystem, klarare regler, mindre godtycklighet, hårdare tester för att kunna kvala in som domare. Ändå faller det platt varenda gång. Jag vet inte ifall det är för att jag, för en gångs skull, är så gul och blå att jag antagligen hade kunnat göra en svensk klassiker av bara farten eller ifall detta verkligen är sanningen. Ikväll var inget undantag från att alla står lika inför lagen, men vissa står där som lik, i kistan.

Jag stör mig inte på enstaka misstag från domare. Så långt vill jag inte sträcka det. För fela, det kan vi alla göra. Men, handen på hjärtat - även ni som inte håller på Sverige varje dag i livet; sedan när blir Kanada likadant behandlade som andra lag i en ishockeyrink. Sedan när ger man inte favoriterna Ryssland en fördel i Ryssland, och sen när har inte transatlantiska lag överhuvudtaget en fördel på liten rink... over there?

Jag skulle kunna tjata om enstaka situationer, om utvisningar som skulle bli straffar. Om hakningar som friades eller, för att ta fokus från själva rinken, om situationen som spelarna från andra lag än Kanada eller USA möts av i sina omklädningsrum. Eller borde jag kalla dem stenåldersgrottor? Saker blir nedmonterade, bänkar blir bortplockade, kylar utburna och de måste naturligtvis byta om så långt ifrån isen att de under en periodvila på 15 minuter kanske hinner säga tre ord. Fair Play? Snarare en fair pay från våra amerikanska vänner. När orättvisorna börjar redan där, och i saker som att de inte har samma privilegier som andra lag vad gäller uppvärmningar och träningar, då blir plötsligt orättvisorna inom domarkåren inget som verkar orimligt.

Ikväll hade Sverige kunnat vinna. De gjorde inte det, utan USA tog segern, och ser i ärlighetens namn väldigt starka ut. Dessutom spelar de transatlantiskt. De går på mål. Men ikväll hade de medvind. De hade, och det smärtar som finne att behöva säga något sånt, domarna på sin sida. Inte på grund av ett misstag, utan baserat på en bedömning sett över en hel match. USA fick tre utvisningar. Två gånger var domarkåren enligt regler tvingad att ta ut spelarna. Ingen godtycklighet där. Och tredje gången skulle det inte varit utvisning - utan straff. Sverige fick ett matchstraff för en händelse som under Kanadas tidigare match under turneringen hade en exakt like. Kanadensaren fick inte ens två minuter.

Nej, ibland känns det bara så genuint tråkigt att vara sportfåne. Att sitta uppe halva natten, eller nej, jag tar tillbaka det där. Att sitta uppe hela natten, och se ett Sverige, som kanske inte gör sin bästa match, men som krigar riktigt jävla bra i motvind. Och förlorar. En natt bortslängd, trots att matchen var jättespännande. Men samtidigt lite av det redan brustna förtroendet för ishockeyn som det fenomen det trots allt kan vara slängt i en sån där soptunna i omklädningsrummet som någon i det ärofulla Team Canada säkert hade plockat bort ifall jag hade fått chansen att byta om där någon gång.

Nej, jag blir så jävla arg ibland. Usch.