Förresten vol. 2
If you’re scared, and tired of what you’re scared of. Why should you stay?
Att vara modig handlar inte om att våga göra saker, utan att göra de saker man inte vågar. Inom oss finns det nog alltid en liten fegis. En liten del av oss som säger åt oss att inte våga göra vissa saker, och inom alla rimliga banor också oftast gör vettiga beslut. Den kallas nog sunt förnuft. Men samtidigt så ställer denna fegis inom oss till mer problem än vad skulle vara nödvändigt ibland. För vissa av oss oftare – för andra nästan aldrig. Vi är alla rädda. Jag också. Jag är rädd ofta, det måste jag nog erkänna. Mitt sunda förnuft sträcker sig antagligen ett par snäpp längre än andras, och därför så överväger jag vissa saker in absurdum. Ska jag? Ska jag inte? Inte helt olikt när man som barn drog av bladen av prästkragarna och satt där och räknade. Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte…
Istället för att bara hoppa in i situationen och ta det som det kommer. Lite svensk carpe diem. Först springa igenom en folkmassa bestyckad med maskingevär, och sedan ställa sig på andra sidan och se resultatet och reaktionen. Fast inte alls lika farligt. Att hoppa ner för ett stup med vatten under. Det finns ett antal möjliga scenarion:
1. Du faller ner och klarar landningen. Får med säkerhet en adrenalinkick modell större och kommer fortsättningsvis att beskriva det som en av ditt livs största händelser. Du vann.
2. Du faller ner och landar på mage. Får med största säkerhet en känslostorm av smärta och kan med lite tur ganska snabbt ta dig upp till ytan igen, om än omtumlad och med smärtor. I efterhand kan du skratta åt det. Du förlorade, men med hedern i behåll, och lite smärta.
3. Du faller ner och träffar en sten. Du dör. Du förlorade.
Scenario tre finns oftast inte alls. Men det begriper inte min hjärna. Jag är alltid rädd för scenario tre, trots att det egentligen inte finns. Därför vågar jag inte ta stegen nödvändiga för att misslyckas och uppnå scenario två, men heller inte vinna och uppnå scenario ett. Man måste våga för att vinna. Ja, visst stämmer det gamla ordspråket, men jag skulle vilja modifiera det en aning för att få det mer exakt. Nämligen; man måste vara beredd att förlora för att kunna vinna. Inte många, för att inte säga ingen, drar längsta strået på första försöket, och även om jag väldigt gärna skulle vilja vara den som är den. Men, ni som känner mig vet detta vet, att jag inte är den som är den. Nästan aldrig.
Vad vill jag ha sagt med detta? Egentligen har jag nog ingen aning. Det är mer något riktat mot mig själv, om att jag borde våga mer, om att jag borde lita mer på mig själv och min instinkt och inte mitt sunda förnuft. För när allt kommer till kritan så har inte det sunda förnuftet direkt varit till någon hjälp hittills. Snarare tvärtom. Lite våghalsighet hade nog gjort mitt liv ännu lite bättre, ännu lite roligare, och garanterat mer spännande. Våga förlora för att kunna vinna. Jag ska tänka på det.
To leave without saying why. To get up and go. To catch the last train. To get in some car, and drive out again. To never come back this way, and have to say: Goodbye, so long, farewell. Au revoir.
Att vara modig handlar inte om att våga göra saker, utan att göra de saker man inte vågar. Inom oss finns det nog alltid en liten fegis. En liten del av oss som säger åt oss att inte våga göra vissa saker, och inom alla rimliga banor också oftast gör vettiga beslut. Den kallas nog sunt förnuft. Men samtidigt så ställer denna fegis inom oss till mer problem än vad skulle vara nödvändigt ibland. För vissa av oss oftare – för andra nästan aldrig. Vi är alla rädda. Jag också. Jag är rädd ofta, det måste jag nog erkänna. Mitt sunda förnuft sträcker sig antagligen ett par snäpp längre än andras, och därför så överväger jag vissa saker in absurdum. Ska jag? Ska jag inte? Inte helt olikt när man som barn drog av bladen av prästkragarna och satt där och räknade. Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte…
Istället för att bara hoppa in i situationen och ta det som det kommer. Lite svensk carpe diem. Först springa igenom en folkmassa bestyckad med maskingevär, och sedan ställa sig på andra sidan och se resultatet och reaktionen. Fast inte alls lika farligt. Att hoppa ner för ett stup med vatten under. Det finns ett antal möjliga scenarion:
1. Du faller ner och klarar landningen. Får med säkerhet en adrenalinkick modell större och kommer fortsättningsvis att beskriva det som en av ditt livs största händelser. Du vann.
2. Du faller ner och landar på mage. Får med största säkerhet en känslostorm av smärta och kan med lite tur ganska snabbt ta dig upp till ytan igen, om än omtumlad och med smärtor. I efterhand kan du skratta åt det. Du förlorade, men med hedern i behåll, och lite smärta.
3. Du faller ner och träffar en sten. Du dör. Du förlorade.
Scenario tre finns oftast inte alls. Men det begriper inte min hjärna. Jag är alltid rädd för scenario tre, trots att det egentligen inte finns. Därför vågar jag inte ta stegen nödvändiga för att misslyckas och uppnå scenario två, men heller inte vinna och uppnå scenario ett. Man måste våga för att vinna. Ja, visst stämmer det gamla ordspråket, men jag skulle vilja modifiera det en aning för att få det mer exakt. Nämligen; man måste vara beredd att förlora för att kunna vinna. Inte många, för att inte säga ingen, drar längsta strået på första försöket, och även om jag väldigt gärna skulle vilja vara den som är den. Men, ni som känner mig vet detta vet, att jag inte är den som är den. Nästan aldrig.
Vad vill jag ha sagt med detta? Egentligen har jag nog ingen aning. Det är mer något riktat mot mig själv, om att jag borde våga mer, om att jag borde lita mer på mig själv och min instinkt och inte mitt sunda förnuft. För när allt kommer till kritan så har inte det sunda förnuftet direkt varit till någon hjälp hittills. Snarare tvärtom. Lite våghalsighet hade nog gjort mitt liv ännu lite bättre, ännu lite roligare, och garanterat mer spännande. Våga förlora för att kunna vinna. Jag ska tänka på det.
To leave without saying why. To get up and go. To catch the last train. To get in some car, and drive out again. To never come back this way, and have to say: Goodbye, so long, farewell. Au revoir.
Kommentarer
Trackback
