Lust att leva
Ich hab’ Lust am Leben.
Hab kein’ Bock mehr auf Probleme.
Und darum will ich einfach bleiben.
So wie ich bin.
Jag borde egentligen packa mina saker för hemfärden imorgon. Borde egentligen packa ihop allt för sista gången i det här huset och sedan bege mig hem igen. Hem. I alla fall en månad till eller så. För sista gången lämnar jag mitt andra hem imorgon tidigt. Dit jag alltid kunde åka ifall något skulle hända mig eller mina föräldrar. Där jag alltid var välkommen. Ja, jag vet att det kan verka tjatigt hela det här skrivandet om hem och att känna sig hemma, men det är så det är. En smula vemodigt, ännu mer sorgligt och mest av allt tomt. Beschissen aber nicht hoffnungslos. Förjävligt men inte hopplöst. Jag undrar om Karola förstod vikten av det hon sa tidigare idag. Hur bra det kändes att höra vad hon sa. Jag tror inte det.
Jag hoppas att ni kommer snart igen, och speciellt du Jonas kan ju åka ner när du vill. Ifall du inte vill åka bil så kan du ju ta ett billigt flyg, så kommer vi och hämtar dig. Det är inga problem. En känsla av välkomnande även efter allt som hänt. Och då känner jag dem ändå inte så väl. Eller? De har liksom alltid funnits där på sidan av, när jag tänker på det. Bara för att de är borta, de gamla, så betyder ju inte det att jag vill försvinna från den här byn. Den är, trots allt, en del av min identitet. Mitt andra hem. Och igår på festen så slogs jag av vänligheten hos alla, fastän de inte känner mig. Jag är välkommen här, trots att jag inte kunna språket så bra. Jag är välkommen här. Och jag kanske har anknytningar här jag inte visste att jag hade. En möjlighet borta, nya öppnar sig.
Var precis en sväng förbi kyrkogården. Stället jag som liten aldrig riktigt förstod vikten av, jag kände ju inga av de som låg där. Namnen som stod på gravstenarna både till höger och vänster var främmande för mig och jag hade det mest tråkigt. Under årens lopp har det dock tillkommit fler gravar, med namn som inte klingar obekant. Werner Engelhardt, Ottilie Fischer, Franziska Engelhardt. Alla redan döda sedan ett tag tillbaka. Men mest av allt: Anna und Otto Fischer. Mormor och morfar. Där jag stod vid gravstenen och höll om mamma, vars tårar än en gång börjat rinna som vatten (det är – läs var – ju ändå hennes föräldrar) kunde jag inte låta bli att tänka på den där jävla begravningen. Att svära i samma mening som avskedet för morfar kanske anses opassande, men i det här fallet är det faktiskt såväl rätt som träffande.
Det var jävligt kallt den där dagen. Jävligt kallt. Inte bara ute, utan också inombords. Tomhet, inte helt olikt nord- eller sydpolen, är ofta likställt med kyla. Kylan ute gjorde så att jag förfrös mina tår. Kylan inombords höll mina tårar borta. De kanske var frusna? Män gråter inte. Hah. Vem försöker jag lura? Vi gråter också, visserligen i hemlighet och inte ofta. Men nog fan händer det.
Avslutar precis som jag började bloggen. Jag har lust att leva. Pallar inte med problem. Och därför vill jag bara vara. Precis som jag är. Jag har lust att leva. Det är så mycket som kommer, och ska, hända den närmaste tiden som är positivt, och det kan inte låta bli att göra mig väldigt spänd. Det kommer att gå bra, men mycket kommer att förändra sig. Samtidigt ser jag tillbaka på en hård tid, som jag ändå klarat av ganska bra. Fler problem behövs dock verkligen inte. Och mitt i allt. Mitt i elände, arbete, sorg och glädje så har jag funnit mig själv. På riktigt. Jag vet vem jag är, i alla situationer. Och den ska jag fortsätta vara. För hur självklart är det egentligen att vara sig själv? Inte alls skulle jag vilja säga, då mycket blir enklare av att ha en fasad utåt. Ifall fasaden blir sårad så kan man alltid gå vidare med vetskapen om att det inte var en själv som fick ont. Är man sig själv har man inte den möjligheten. Jag är mig själv.
Hab kein’ Bock mehr auf Probleme.
Und darum will ich einfach bleiben.
So wie ich bin.
Jag borde egentligen packa mina saker för hemfärden imorgon. Borde egentligen packa ihop allt för sista gången i det här huset och sedan bege mig hem igen. Hem. I alla fall en månad till eller så. För sista gången lämnar jag mitt andra hem imorgon tidigt. Dit jag alltid kunde åka ifall något skulle hända mig eller mina föräldrar. Där jag alltid var välkommen. Ja, jag vet att det kan verka tjatigt hela det här skrivandet om hem och att känna sig hemma, men det är så det är. En smula vemodigt, ännu mer sorgligt och mest av allt tomt. Beschissen aber nicht hoffnungslos. Förjävligt men inte hopplöst. Jag undrar om Karola förstod vikten av det hon sa tidigare idag. Hur bra det kändes att höra vad hon sa. Jag tror inte det.
Jag hoppas att ni kommer snart igen, och speciellt du Jonas kan ju åka ner när du vill. Ifall du inte vill åka bil så kan du ju ta ett billigt flyg, så kommer vi och hämtar dig. Det är inga problem. En känsla av välkomnande även efter allt som hänt. Och då känner jag dem ändå inte så väl. Eller? De har liksom alltid funnits där på sidan av, när jag tänker på det. Bara för att de är borta, de gamla, så betyder ju inte det att jag vill försvinna från den här byn. Den är, trots allt, en del av min identitet. Mitt andra hem. Och igår på festen så slogs jag av vänligheten hos alla, fastän de inte känner mig. Jag är välkommen här, trots att jag inte kunna språket så bra. Jag är välkommen här. Och jag kanske har anknytningar här jag inte visste att jag hade. En möjlighet borta, nya öppnar sig.
Var precis en sväng förbi kyrkogården. Stället jag som liten aldrig riktigt förstod vikten av, jag kände ju inga av de som låg där. Namnen som stod på gravstenarna både till höger och vänster var främmande för mig och jag hade det mest tråkigt. Under årens lopp har det dock tillkommit fler gravar, med namn som inte klingar obekant. Werner Engelhardt, Ottilie Fischer, Franziska Engelhardt. Alla redan döda sedan ett tag tillbaka. Men mest av allt: Anna und Otto Fischer. Mormor och morfar. Där jag stod vid gravstenen och höll om mamma, vars tårar än en gång börjat rinna som vatten (det är – läs var – ju ändå hennes föräldrar) kunde jag inte låta bli att tänka på den där jävla begravningen. Att svära i samma mening som avskedet för morfar kanske anses opassande, men i det här fallet är det faktiskt såväl rätt som träffande.
Det var jävligt kallt den där dagen. Jävligt kallt. Inte bara ute, utan också inombords. Tomhet, inte helt olikt nord- eller sydpolen, är ofta likställt med kyla. Kylan ute gjorde så att jag förfrös mina tår. Kylan inombords höll mina tårar borta. De kanske var frusna? Män gråter inte. Hah. Vem försöker jag lura? Vi gråter också, visserligen i hemlighet och inte ofta. Men nog fan händer det.
Avslutar precis som jag började bloggen. Jag har lust att leva. Pallar inte med problem. Och därför vill jag bara vara. Precis som jag är. Jag har lust att leva. Det är så mycket som kommer, och ska, hända den närmaste tiden som är positivt, och det kan inte låta bli att göra mig väldigt spänd. Det kommer att gå bra, men mycket kommer att förändra sig. Samtidigt ser jag tillbaka på en hård tid, som jag ändå klarat av ganska bra. Fler problem behövs dock verkligen inte. Och mitt i allt. Mitt i elände, arbete, sorg och glädje så har jag funnit mig själv. På riktigt. Jag vet vem jag är, i alla situationer. Och den ska jag fortsätta vara. För hur självklart är det egentligen att vara sig själv? Inte alls skulle jag vilja säga, då mycket blir enklare av att ha en fasad utåt. Ifall fasaden blir sårad så kan man alltid gå vidare med vetskapen om att det inte var en själv som fick ont. Är man sig själv har man inte den möjligheten. Jag är mig själv.
Kommentarer
Trackback
