Hainbach dag 2
Ligger i sängen i Hainbach. Min hemby. Tyska språket är ibland såväl fult som hårt, och skoningslöst i uttalet, men vissa saker kan det, i alla fall i mina öron, förmedla bättre. Känslor är en av sakerna den är klart överlägsen svenskan på. Nu menar jag inte i första hand de vågor av ondska och ilska som vi alla sett språket förmedla, utan mer generellt alla känslor. I synnerhet de positiva. Glädje, lycka, vänskap och kärlek. Alla så mycket klarare, så mycket mer definierade på tyska. Ironi, då jag levt nästan hela livet i Sverige och såväl pratar som skriver svenska minst 100 gånger bättre än tyska. Ordet heimat finns inte på svenska. Det kanske är bra att ordet inte finns, för hur positivt det än låter i mina öron, och hur mycket jag än identifierar mig själv med denna del av detta land, så känns det onekligen som att en stor del av min egen heimat har försvunnit. Ordet betyder väl något i stil med hemma, men har samtidigt en mer självklar ton. Ett ställe som man identifierar sig själv med, men också stället man tänker på när man tänker på sitt hem och stället därifrån man kommer. Där man passar in.
En del av min heimat är borta, för alltid. Mormor och morfar. Mittpunkten utav släkten. Om man så vill, solen som allt annat kretsade kring. Säkerheten att oavsett när jag kommer hit, hur jag kommer hit, eller varför jag kommer hit, så var jag alltid välkommen. Och älskad. Bara för att jag var jag. Okej, ni har alla säkert mist någon som stod er nära. Hur jobbigt det än låter, så är det en del av att växa upp i livet. En del av att bli vuxen är att de ännu vuxnare dör. En ny generation tar vid, och blomstrar. Så småningom i alla fall. Just nu blomstrar jag inte särskilt mycket, där jag ligger i sängen i deras hus. Mormor och morfars hus. Eller ja, det är ju där det blir jobbigt. Det är inte deras hus längre, och därför måste det tömmas. Hurra. Slet i tio timmar idag med att röja ur rum med saker och förundrades över deras galenskap i att samla på sig saker som om allt skulle kunna användas igen. I det gamla grovköket (gammalt i den mån det gick, huset är bara 14 år gammalt) där kökssakerna från den förra boplatsen fortfarande stod, så var vi sysselsatta i fyra timmar. Fyra timmars röjande och fyra timmars slit med att bära ut saker och identifiera saker. Jag har blivit kvitt min rädsla för spindlar på köpet också. De var nämligen överallt. Bokstavligt talat. I saker, PÅ saker, UNDER saker, BAKOM saker. Aldrig har jag sett så många spindlar på ett ställe.
Det värsta var dock inte spindlarna, utan att plocka bort, och riva ut, någon annans saker. Jag vet att jag har tjatat om det den senaste tiden, men det ger en perspektiv. Plötsligt är det definitivt att människorna, vars tillhörigheter det här var, inte längre existerar. De finns inte längre. De är borta. För alltid. I morgon går röjandet vidare. Grovköket, garaget, förrådet och halva vindsvåningen är avklarade. Likaså det stora sovrummet och ett av gästrummen. Men fortfarande är det en hel massa kvar att göra. Förhoppningsvis går det att fixa i och med en heldag till. Onödigt att jag skriver såhär noggrant om datum kom jag på förresten, då Internetuppkopplingen i det här huset är obefintlig, och kusinens trådlösa nätverk är för långt borta.
Ska försöka få iväg bloggen imorgon, onsdag, i alla fall. Nu går det riktning sängen, där jag i och för sig redan ligger, men där det nu ska sovas. Är slut efter en hård dags obehagligt arbete. Det är första gången jag är här, och längtar hem redan efter lite mer än en dag. Längtar hem av flera orsaker. Det är trots allt inte så länge kvar tills hemma inte alls är hemma längre. En månad. Varken mer eller mindre. Tiden flyger, och det skrämmer mig smått.
Nu står i alla fall sova på schemat. Skriver nästa delrapport om någon dag eller så.
/ Skrivet tisdagkväll
En del av min heimat är borta, för alltid. Mormor och morfar. Mittpunkten utav släkten. Om man så vill, solen som allt annat kretsade kring. Säkerheten att oavsett när jag kommer hit, hur jag kommer hit, eller varför jag kommer hit, så var jag alltid välkommen. Och älskad. Bara för att jag var jag. Okej, ni har alla säkert mist någon som stod er nära. Hur jobbigt det än låter, så är det en del av att växa upp i livet. En del av att bli vuxen är att de ännu vuxnare dör. En ny generation tar vid, och blomstrar. Så småningom i alla fall. Just nu blomstrar jag inte särskilt mycket, där jag ligger i sängen i deras hus. Mormor och morfars hus. Eller ja, det är ju där det blir jobbigt. Det är inte deras hus längre, och därför måste det tömmas. Hurra. Slet i tio timmar idag med att röja ur rum med saker och förundrades över deras galenskap i att samla på sig saker som om allt skulle kunna användas igen. I det gamla grovköket (gammalt i den mån det gick, huset är bara 14 år gammalt) där kökssakerna från den förra boplatsen fortfarande stod, så var vi sysselsatta i fyra timmar. Fyra timmars röjande och fyra timmars slit med att bära ut saker och identifiera saker. Jag har blivit kvitt min rädsla för spindlar på köpet också. De var nämligen överallt. Bokstavligt talat. I saker, PÅ saker, UNDER saker, BAKOM saker. Aldrig har jag sett så många spindlar på ett ställe.
Det värsta var dock inte spindlarna, utan att plocka bort, och riva ut, någon annans saker. Jag vet att jag har tjatat om det den senaste tiden, men det ger en perspektiv. Plötsligt är det definitivt att människorna, vars tillhörigheter det här var, inte längre existerar. De finns inte längre. De är borta. För alltid. I morgon går röjandet vidare. Grovköket, garaget, förrådet och halva vindsvåningen är avklarade. Likaså det stora sovrummet och ett av gästrummen. Men fortfarande är det en hel massa kvar att göra. Förhoppningsvis går det att fixa i och med en heldag till. Onödigt att jag skriver såhär noggrant om datum kom jag på förresten, då Internetuppkopplingen i det här huset är obefintlig, och kusinens trådlösa nätverk är för långt borta.
Ska försöka få iväg bloggen imorgon, onsdag, i alla fall. Nu går det riktning sängen, där jag i och för sig redan ligger, men där det nu ska sovas. Är slut efter en hård dags obehagligt arbete. Det är första gången jag är här, och längtar hem redan efter lite mer än en dag. Längtar hem av flera orsaker. Det är trots allt inte så länge kvar tills hemma inte alls är hemma längre. En månad. Varken mer eller mindre. Tiden flyger, och det skrämmer mig smått.
Nu står i alla fall sova på schemat. Skriver nästa delrapport om någon dag eller så.
/ Skrivet tisdagkväll
Kommentarer
Trackback
