Reanimation
Inga bloggar från den där Fishär, har han månne dött? Nä, bara drabbats av en fruktansvärt jobbig skrivkramp. Oavsett vad han än skriver så blir det bara jobbigt skitsnack som i slutändan resulterar i absolut ingenting, så här kommer någon slags mjukstart på bloggandet igen. En resumé om man så vill.
Jag, i mina bästa år, har tagit mitt pick och pack, min TV och mitt kära Playstation 3 och flyttat tillbaka till landet över sommaren. Eller ja, landet är väl egentligen en överdrift. Bor ju trots allt inom stadsgränserna. Så nu är jag tillbaka i staden som har format min uppväxt sådär mycket som bara en stad man bor i i just den åldern kan göra. Jag är här just nu, sover för lite, äter för mycket och tillbringar ohälsosamt mycket tid framför TV. Speciellt nattetid. Tittar ishockey, och försöker blogga utan framgång.
Det är sommar ute. Och imorgon ska traktorerna med flak åka runt staden igen. Det sägs bli regn, jag hoppas att det inte blir det. Innerligt. För när världens bästa Marcus ska ta studenten då ska det banne mig inte regna. Det vore tråkigt. Han ska få ha en minst lika svettig sejour på flaket som jag hade för två år sedan. Värmen den dagen kommer jag nog aldrig glömma. Heller inte hur champagneflaskan jag hade i handen liksom försvann utan någon effekt. Lustigt det där. Lustigt hur gemenskapen som vi hade i klassen försvann ut i intet fastän vi, precis som säkert alla årgångar innan oss hade lovat att vi skulle försöka hålla ihop. Någon stack utomlands, den andre till en annan stad och pluggade, och de som blev kvar skaffade sig nya kompiskretsar. Intressant det där.
Jag har överlevt mitt första år som universitetsstudent. Klarat det ganska bra, utan några plus i kanten och har också passat på att njuta av omgivningen i Uppsala ganska mycket. Såväl på svettiga dansgolv på övervåningar i hus som ser ut som estniska sängfabriker som på gräsmattor med filtar och gitarrer och kanske några färska jordgubbar till. Det har varit ett fruktansvärt bra år. I många avseenden. Tror framförallt att jag lyckats bli mig själv på ett sätt som inte fungerade i Köping alla gånger. Utan att bli utskrattad för den jag är.
I helgen ska jag till Göteborg och se världens bästa Paolo Nutini, vilket kommer bli fantastiskt. Har dessutom bokat natt på hotel, ett dyrt sådant med. Ser fram emot att leta på någon mysig uteservering efter konserten och sitta där och njuta av atmosfären. Ingen biljett hem är bokad än heller, tänkte att jag tar tåget när jag har lust lite grand. Känns mer spontant då. Och sen på tisdag blir det Tyskland i en vecka. Galet att det gått ett år sen förra gången vi var där. Jag och kusinerna. Hoppas det inte blir lika galet onyktert som förra gången. Vill kunna skryta med att ha sett München i nyktert tillstånd också.
Och sen är det midsommar och P&L och... ja, det här blir nog en alldeles särskilt bra sommar! Det håller vi tummarna för!
Fulländad blir den dock med största sannolikhet inte. Men jag ska sluta sikta på perfekt. Det är ändå omöjligt.
Jag, i mina bästa år, har tagit mitt pick och pack, min TV och mitt kära Playstation 3 och flyttat tillbaka till landet över sommaren. Eller ja, landet är väl egentligen en överdrift. Bor ju trots allt inom stadsgränserna. Så nu är jag tillbaka i staden som har format min uppväxt sådär mycket som bara en stad man bor i i just den åldern kan göra. Jag är här just nu, sover för lite, äter för mycket och tillbringar ohälsosamt mycket tid framför TV. Speciellt nattetid. Tittar ishockey, och försöker blogga utan framgång.
Det är sommar ute. Och imorgon ska traktorerna med flak åka runt staden igen. Det sägs bli regn, jag hoppas att det inte blir det. Innerligt. För när världens bästa Marcus ska ta studenten då ska det banne mig inte regna. Det vore tråkigt. Han ska få ha en minst lika svettig sejour på flaket som jag hade för två år sedan. Värmen den dagen kommer jag nog aldrig glömma. Heller inte hur champagneflaskan jag hade i handen liksom försvann utan någon effekt. Lustigt det där. Lustigt hur gemenskapen som vi hade i klassen försvann ut i intet fastän vi, precis som säkert alla årgångar innan oss hade lovat att vi skulle försöka hålla ihop. Någon stack utomlands, den andre till en annan stad och pluggade, och de som blev kvar skaffade sig nya kompiskretsar. Intressant det där.
Jag har överlevt mitt första år som universitetsstudent. Klarat det ganska bra, utan några plus i kanten och har också passat på att njuta av omgivningen i Uppsala ganska mycket. Såväl på svettiga dansgolv på övervåningar i hus som ser ut som estniska sängfabriker som på gräsmattor med filtar och gitarrer och kanske några färska jordgubbar till. Det har varit ett fruktansvärt bra år. I många avseenden. Tror framförallt att jag lyckats bli mig själv på ett sätt som inte fungerade i Köping alla gånger. Utan att bli utskrattad för den jag är.
I helgen ska jag till Göteborg och se världens bästa Paolo Nutini, vilket kommer bli fantastiskt. Har dessutom bokat natt på hotel, ett dyrt sådant med. Ser fram emot att leta på någon mysig uteservering efter konserten och sitta där och njuta av atmosfären. Ingen biljett hem är bokad än heller, tänkte att jag tar tåget när jag har lust lite grand. Känns mer spontant då. Och sen på tisdag blir det Tyskland i en vecka. Galet att det gått ett år sen förra gången vi var där. Jag och kusinerna. Hoppas det inte blir lika galet onyktert som förra gången. Vill kunna skryta med att ha sett München i nyktert tillstånd också.
Och sen är det midsommar och P&L och... ja, det här blir nog en alldeles särskilt bra sommar! Det håller vi tummarna för!
Fulländad blir den dock med största sannolikhet inte. Men jag ska sluta sikta på perfekt. Det är ändå omöjligt.
Kommentarer
Trackback
