Time to say goodbye
Ibland är det riktigt bra med ett packat München, lite fotbolls-VM och en bunt kusiner och vänner som man kan packa ihop till ett enda anti-ensamhetspaket. Ett sånt där som låter den där annars så envisa hjärnan ta lite semester. Men bara lite. För snabbare än gängse svensk kan uttala Schweinsteiger så slås den på igen. Speciellt när ett flyg avgår 120 kilometer bort väldigt tidigt nästa dag och hjärnan egentligen vill allt annat än att sova.
Det där att sova på beställning har alltid varit en utmaning. Som litet barn när man redan förväntansfullt såg fram emot den nästkommande dagen. Nu är det dock på något finurligt sätt mest de negativa sakerna som har kraft nog att ställa till med något sånt. Som att säga hejdå till människor man tycker väldigt mycket om. Alla som känner mig vet att jag är en människa som verkligen hatar avsked. Speciellt när det handlar om långa sådana. Kanske för att mitt liv liksom alltid på något sätt kantats av dem genom avståndet till en stor del av familjen, eller för att jag helt enkelt gillar att välkomstkramas mer än att pliktskyldigt yttra det där sorgsna hejdået. Det låter jag vara osagt.
Vad jag vet är dock att hej slår hejdå med milsvidder. Och det tycker inte bara jag.
Lite hopp får jag inombords när det pratas om ett gemensamt hus någonstans i södra Europa dit vi kan åka alla tre eller en och en var för sig. Det låter som en sjukt bra plan för att hålla kontakten till varandra, även om avståndet sinsemellan är längre än vad jag skulle räkna som acceptabelt. Ett sommarhus i Italien, låter det inte bra månne?
Drömmar är bra underbara. Den här långhelgen har varit underbar, men ingen dröm. Bevis för att verkligheten också kan vara bra, trota ihärdigt regnande.
Det där att sova på beställning har alltid varit en utmaning. Som litet barn när man redan förväntansfullt såg fram emot den nästkommande dagen. Nu är det dock på något finurligt sätt mest de negativa sakerna som har kraft nog att ställa till med något sånt. Som att säga hejdå till människor man tycker väldigt mycket om. Alla som känner mig vet att jag är en människa som verkligen hatar avsked. Speciellt när det handlar om långa sådana. Kanske för att mitt liv liksom alltid på något sätt kantats av dem genom avståndet till en stor del av familjen, eller för att jag helt enkelt gillar att välkomstkramas mer än att pliktskyldigt yttra det där sorgsna hejdået. Det låter jag vara osagt.
Vad jag vet är dock att hej slår hejdå med milsvidder. Och det tycker inte bara jag.
Lite hopp får jag inombords när det pratas om ett gemensamt hus någonstans i södra Europa dit vi kan åka alla tre eller en och en var för sig. Det låter som en sjukt bra plan för att hålla kontakten till varandra, även om avståndet sinsemellan är längre än vad jag skulle räkna som acceptabelt. Ett sommarhus i Italien, låter det inte bra månne?
Drömmar är bra underbara. Den här långhelgen har varit underbar, men ingen dröm. Bevis för att verkligheten också kan vara bra, trota ihärdigt regnande.
Kommentarer
Trackback
