Fischer

Trots en lyckosam seger i fotbolls-VM idag är det ändå med huvudvärk och en närapå läskigt grunnande som jag kommer sluta mina ögon om inte alltförlång tid. Arbetet som har tagit nästan all min lediga tid de senaste dagarna går allt annat än fläckfritt och något känns inte riktigt som det borde. Förutom ögon som dött en plågsam död av syrebrist, luftvägar som helt plötsligt började strejka och en huvudvärk som inte är av denna värld så är det ett antal tankar som gnager i bakhuvudet. Och kanske är det de som påverkar humöret och sinnesstämningen mest. Även om de består av ett kompakt abstrakt ingenting.

Det handlar väl i slutändan om rädsla. Den där rädslan, som förutom väntan, varit det som styrt mitt liv mest. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Jag har varit rädd. För det mesta som går att vara rädd för har jag varit rädd. Jag har oroat mig för saker som andra inte ens skulle se som problem. Jag har känt den där okontrollerbara rädslan och den har skrämt mig. För i slutändan är det bara rädslan i sig man borde rädas. Men likväl kan jag inte hålla mig från att bli rädd ibland. Rädd för att förlora, och det mer än bara en i sammanhanget löjlig fotbollsmatch. Rädd för att förstöra saker som har tagit så extremt lång tid att bygga upp. Men kanske framförallt rädd för att inte våga ta chansen när den väl kommer.

Man måste våga för att vinna.

Ska försöka lära mig det. Och sluta vara så jävla rädd för att förlora. För jag tror att jag i den rädslan någonstans tappar bort viljan att vinna. Att koncentrera sig på att inte förlora är inte samma sak som att sträva mot att vinna. Och detta, fortfarande, sett ur ett perspektiv långt vidare än bara sportmässigt. En vinst i livet skulle man väl kunna se det som kanske. Våga för att vinna - ja, det gäller ju att tro på det också.