Words
Jag älskar att avsky ordet ångest. Ändå är det ett av de där orden som är så förbannat svårt att undvika. Speciellt när det finns så många måsten och krav som måste uppfyllas för att man ska få vara glad. I alla fall enligt mönsterbilden att se på det hela. Att inte plugga är kanske det absolut bästa sättet att få ångest dock. Att komma på sig själv med att inte göra någonting och inte ha ork att göra mer än så kvalar möjligtvis in på plats två. Jag vet inte ifall dessa är universella, men de fungerar i alla fall utmärkt för mig.
----
Min väckarklocka blinkar 06:58. Det är fel. Ett åskväder med tillhörande strömavbrott fick den att slockna, därav blinkandet. Jag vet, genom att titta på väckarklockan att för sju timmar sedan en dag i förra veckan kom strömmen tillbaka efter ett åskväder. Synd bara att jag inte minns vilken dag det var. Mitt rum är fruktansvärt ostädat, och jag har fortfarande inget täcke i påslakanet trots att jag frusit två nätter i rad nu. Dessutom måste jag uppsöka en frisör och få håret klippt och fram tills idag var jag orakad. Såg lite smutsig ut med de där tafatta hårstråna i ansiktet. Apati.
Vanligtvis när jag sjunker in i det här tillståndet får jag en förmåga att skapa. En vilja att göra någonting abstrakt. Om det så är att skapa en bild på en dator, skriva stycken text till en novell eller skriva musik spelar mindre roll. Just nu vill jag göra alla dessa tre, men kan inte göra just någonting. Det har låst sig. Och att studera är inte att tänka på. Jag får tiden att gå på dagarna genom att ta mig igenom tv-serier jag egentligen aldrig har gillat, bara för att få något annat att tänka på. Jag spelar osunda mängder gitarr, men bara andras låtar. Aldrig något jag själv skrivit. Ibland skrattar jag till när jag lyckas improvisera ihop ett schysst bluessolo. Ibland sjunger jag. Nej, jag sjunger nog mest hela tiden. Oavsett det är passande eller inte.
Oftast blir jag dock inte nöjd med vad jag gör. Det känns inte äkta, inte genuint och än mindre jag. För just nu är jag bara tomhet rakt igenom. Ingen passion, ingen glöd, ingen vilja att kämpa. Bara tomhet. Helgen som gick drack jag inte en droppe. Alkohol alltså. Det kändes ganska bra, men mest av allt var det nog läskigt att se berusade människor utifrån. Att inte vara påverkad själv. Tänka sig att det är så accepterat att bete sig som ett as, bara för att man får i sig lite alkohol. Nåja. Ikväll läste jag igenom lite text jag skrivit för ett par månader sedan och fastnade för ett par rader som liksom symboliserar mig just nu.
Focusing my eyes on an empty paper
Staring at the different kinds of white
Trying to express all those inner feelings
Trying to explain what I'm thinking at night.
Feeling how the words stack up deep inside
How nothing sounds right no matter what I say
I've been trying to get them all out of me
But the words just don't seem to work my way
----
Min väckarklocka blinkar 06:58. Det är fel. Ett åskväder med tillhörande strömavbrott fick den att slockna, därav blinkandet. Jag vet, genom att titta på väckarklockan att för sju timmar sedan en dag i förra veckan kom strömmen tillbaka efter ett åskväder. Synd bara att jag inte minns vilken dag det var. Mitt rum är fruktansvärt ostädat, och jag har fortfarande inget täcke i påslakanet trots att jag frusit två nätter i rad nu. Dessutom måste jag uppsöka en frisör och få håret klippt och fram tills idag var jag orakad. Såg lite smutsig ut med de där tafatta hårstråna i ansiktet. Apati.
Vanligtvis när jag sjunker in i det här tillståndet får jag en förmåga att skapa. En vilja att göra någonting abstrakt. Om det så är att skapa en bild på en dator, skriva stycken text till en novell eller skriva musik spelar mindre roll. Just nu vill jag göra alla dessa tre, men kan inte göra just någonting. Det har låst sig. Och att studera är inte att tänka på. Jag får tiden att gå på dagarna genom att ta mig igenom tv-serier jag egentligen aldrig har gillat, bara för att få något annat att tänka på. Jag spelar osunda mängder gitarr, men bara andras låtar. Aldrig något jag själv skrivit. Ibland skrattar jag till när jag lyckas improvisera ihop ett schysst bluessolo. Ibland sjunger jag. Nej, jag sjunger nog mest hela tiden. Oavsett det är passande eller inte.
Oftast blir jag dock inte nöjd med vad jag gör. Det känns inte äkta, inte genuint och än mindre jag. För just nu är jag bara tomhet rakt igenom. Ingen passion, ingen glöd, ingen vilja att kämpa. Bara tomhet. Helgen som gick drack jag inte en droppe. Alkohol alltså. Det kändes ganska bra, men mest av allt var det nog läskigt att se berusade människor utifrån. Att inte vara påverkad själv. Tänka sig att det är så accepterat att bete sig som ett as, bara för att man får i sig lite alkohol. Nåja. Ikväll läste jag igenom lite text jag skrivit för ett par månader sedan och fastnade för ett par rader som liksom symboliserar mig just nu.
Focusing my eyes on an empty paper
Staring at the different kinds of white
Trying to express all those inner feelings
Trying to explain what I'm thinking at night.
Feeling how the words stack up deep inside
How nothing sounds right no matter what I say
I've been trying to get them all out of me
But the words just don't seem to work my way
Kommentarer
Trackback
