Europa
När jag var knappa tio år fyllda och det var slutet av 90-talet fick jag min första LP-skiva. Den var lite sliten i kanterna, redan med minst tio år på nacken och hade tillhört min bror. Han ville inte ha den längre dock, så den överlämnades till mig, och jag blev överlycklig över att få den. Jag lyssnade ofta på den. Samma låt om och om igen; titelspåret. Dels för att det var det bästa och för att jag inte riktigt hade förstått hur man skulle byta låt på den där spelaren. Det var ju innan CD-skivans intåg, så det krävdes lite mer än att bara trycka på en knapp. Jag lyssnade och lyssnade, men med åren så hamnade skivan bland alla andra LP-skivor uppe på vinden och tillochmed spelaren kom upp dit.
Efter den åttonde klassen i skolan så beslöt jag mig för att börja spela gitarr. Först ut var naturligtvis en akustisk nylonsträngad sådan, som plågades mer än vad som borde vara tillåtet. Den har överlevt ända till idag dock, och spelas på regelbundet fortfarande. Det är ju ändå den första. Kanske inte den bästa, men min första gitarr. I alla fall så införskaffade jag mig en elgitarr ganska precis ett år senare och drömde om att bli en duktig sologitarrist också. Nu blev det inte så, med facit i hand, jag är väl duglig i bästa fall, men låten jag lyssnat på åtta år tidigare blev i alla fall väldigt relevant igen. Solot från låten är nämligen, med tanke på hur mäktigt det låter, relativt lättspelat. Aldrig så lättspelat så jag har lyckats klara det med perfektion, men enkelt nog för att träna snabbhet och fingerfärdighet utan att känna sig totalt överkörd.
I år i Borlänge spelade samma band på den näst största scenen. Den spelning av alla på festivalen som jag hade sett fram emot mest. Kvällen var ganska kall, men bland allt folk som var minst lika förväntansfulla som jag så märkte vi inte av kylan. Vi gungade med i låt efter låt, men det märktes nog på oss att vi förväntade oss en speciell låt. De spelade flera låtar, bland annat ett par andra väldigt kända från samma skiva, men den här superhiten sparade de till sist. Låten som följt med mig genom nästan hela livet. Låten som nästan alla känner igen.
Tusentals åskådare blev helt galna när de började spela den. Bandet är såklart Europe och låten The Final Countdown. Och den levererade den kanske största känslan av eufori jag någonsin känt. Jag var där, och såg dem framföra den låten jag avgudat så länge jag själv kunde minnas. En kompis till mig bara log, gick fram till mig och gav mig en kram eftersom det såg ut som att jag behövde den. Jag tappar inte ansiktet totalt ofta. Men just där och då var jag den där åttaåringen som lyssnade på låten och fascinerades över hur bra den var. Och jag fick vara med.
Grabbarna från Väsby och Märsta förtrollade mig helt. Igen. Jag var lycklig.
Efter den åttonde klassen i skolan så beslöt jag mig för att börja spela gitarr. Först ut var naturligtvis en akustisk nylonsträngad sådan, som plågades mer än vad som borde vara tillåtet. Den har överlevt ända till idag dock, och spelas på regelbundet fortfarande. Det är ju ändå den första. Kanske inte den bästa, men min första gitarr. I alla fall så införskaffade jag mig en elgitarr ganska precis ett år senare och drömde om att bli en duktig sologitarrist också. Nu blev det inte så, med facit i hand, jag är väl duglig i bästa fall, men låten jag lyssnat på åtta år tidigare blev i alla fall väldigt relevant igen. Solot från låten är nämligen, med tanke på hur mäktigt det låter, relativt lättspelat. Aldrig så lättspelat så jag har lyckats klara det med perfektion, men enkelt nog för att träna snabbhet och fingerfärdighet utan att känna sig totalt överkörd.
I år i Borlänge spelade samma band på den näst största scenen. Den spelning av alla på festivalen som jag hade sett fram emot mest. Kvällen var ganska kall, men bland allt folk som var minst lika förväntansfulla som jag så märkte vi inte av kylan. Vi gungade med i låt efter låt, men det märktes nog på oss att vi förväntade oss en speciell låt. De spelade flera låtar, bland annat ett par andra väldigt kända från samma skiva, men den här superhiten sparade de till sist. Låten som följt med mig genom nästan hela livet. Låten som nästan alla känner igen.
Tusentals åskådare blev helt galna när de började spela den. Bandet är såklart Europe och låten The Final Countdown. Och den levererade den kanske största känslan av eufori jag någonsin känt. Jag var där, och såg dem framföra den låten jag avgudat så länge jag själv kunde minnas. En kompis till mig bara log, gick fram till mig och gav mig en kram eftersom det såg ut som att jag behövde den. Jag tappar inte ansiktet totalt ofta. Men just där och då var jag den där åttaåringen som lyssnade på låten och fascinerades över hur bra den var. Och jag fick vara med.
Grabbarna från Väsby och Märsta förtrollade mig helt. Igen. Jag var lycklig.
Kommentarer
Postat av: fariahn
Åh den känslan är helt grym :D Musik alltså... Och dom där låtarna som lever vidare år efter år efter år... That's tha shit!
Trackback
