Und Tränen weinten wir, Tränen
Jag har så många intryck att smälta från den här helgen, så det blir nog antagligen ett par bloggar den närmaste tiden. Ja, alla dessa intryck och inget egentligt att göra kommer nog resultera i lite skriven text. Börjar dock med en grej som hände mig på tåget hem från Borlänge idag.
Att jag var glad efter den tyska vinsten i fotbolls-VM igår kan nog de flesta intyga. Såväl på festivalområdet som bland de som känner mig. Jag såg nog ut som en sol hela dagen, och även om det var omöjligt att konkurrera med solen som har strålat på oss som en galning de senaste dagarna så måste jag ändå på något sätt ha gjort ett ärligt försök. Men jag förstod nog inte vidden av det som hände förrän jag satt där med dagens upplaga av Expressen i handen.
Läste om "Krossen", "Kloses magi" och "Bollkallen som fällde Maradona". Kände de där karakteristiska rysningarna längs ryggraden, för detta var ju gigantiskt. Och mina tankar gick till Opa. Till morfar. Till mannen jag har att tacka för mitt hetsiga fotbollstemprament, till mannen som satt precis lika högröd i ansiktet när det var match som jag gör i dag. Jag går i hans fotspår, på fler än bara ett sätt. När tanken på hur stolt han hade varit över det här laget slog mig fick jag svårt att andas. Jag är glad över att jag satt där med mina solglasögon på mig. För jag grät. Grät för att han är borta för alltid. Grät för att jag är så tacksam över att han varit en del av mitt liv. Och framförallt grät för att han missade det här. För det här var fan fantastiskt.
Tankarna gick till hans, om än bara sporadiskt påbörjade självbiografi, där han skrivit om VM-guldet 1954 och dess inverkan på honom. Han hade varit i Alsfeld, den lite större staden i närheten, i stadshuset. De hade visat finalen. Och han hade tittat. Han hade med egna ord uttryckt hur Tyskland för första gången sedan andra världskriget hade något att vara stolta över. Hur det skapade en slags identitet för dem igen. Och det var fotbollen som gjorde det. Och de var ju bäst i världen. Den som säger att fotboll är på liv och död har fel, den är mycket mer än bara så.
Tankarna gick tillbaka till 2006 och VM:et som korats till det bästa någonsin i hemlandet. Och första gången som Tyskland på riktigt började vara stolta över sig själv. Och alla dessa underbara flaggor. Tillochmed på festivalområdet samma dag stod folk med tyska flaggor. I Borlänge. Och när jag dessutom tänker på att Tyskland, för första gången på jagvetintehurmånga-år spelar publikfriande, och faktiskt börjar bli omtyckta av nästan hela världen, och han inte får vara med och uppleva det så känns det så fruktansvärt orättvist.
Män gråter inte, sa han alltid. Men jag tror på något sätt att han skulle ha förståelse för det här. Eller nej, jag vet det. Gråt inte.
Att jag var glad efter den tyska vinsten i fotbolls-VM igår kan nog de flesta intyga. Såväl på festivalområdet som bland de som känner mig. Jag såg nog ut som en sol hela dagen, och även om det var omöjligt att konkurrera med solen som har strålat på oss som en galning de senaste dagarna så måste jag ändå på något sätt ha gjort ett ärligt försök. Men jag förstod nog inte vidden av det som hände förrän jag satt där med dagens upplaga av Expressen i handen.
Läste om "Krossen", "Kloses magi" och "Bollkallen som fällde Maradona". Kände de där karakteristiska rysningarna längs ryggraden, för detta var ju gigantiskt. Och mina tankar gick till Opa. Till morfar. Till mannen jag har att tacka för mitt hetsiga fotbollstemprament, till mannen som satt precis lika högröd i ansiktet när det var match som jag gör i dag. Jag går i hans fotspår, på fler än bara ett sätt. När tanken på hur stolt han hade varit över det här laget slog mig fick jag svårt att andas. Jag är glad över att jag satt där med mina solglasögon på mig. För jag grät. Grät för att han är borta för alltid. Grät för att jag är så tacksam över att han varit en del av mitt liv. Och framförallt grät för att han missade det här. För det här var fan fantastiskt.
Tankarna gick till hans, om än bara sporadiskt påbörjade självbiografi, där han skrivit om VM-guldet 1954 och dess inverkan på honom. Han hade varit i Alsfeld, den lite större staden i närheten, i stadshuset. De hade visat finalen. Och han hade tittat. Han hade med egna ord uttryckt hur Tyskland för första gången sedan andra världskriget hade något att vara stolta över. Hur det skapade en slags identitet för dem igen. Och det var fotbollen som gjorde det. Och de var ju bäst i världen. Den som säger att fotboll är på liv och död har fel, den är mycket mer än bara så.
Tankarna gick tillbaka till 2006 och VM:et som korats till det bästa någonsin i hemlandet. Och första gången som Tyskland på riktigt började vara stolta över sig själv. Och alla dessa underbara flaggor. Tillochmed på festivalområdet samma dag stod folk med tyska flaggor. I Borlänge. Och när jag dessutom tänker på att Tyskland, för första gången på jagvetintehurmånga-år spelar publikfriande, och faktiskt börjar bli omtyckta av nästan hela världen, och han inte får vara med och uppleva det så känns det så fruktansvärt orättvist.
Män gråter inte, sa han alltid. Men jag tror på något sätt att han skulle ha förståelse för det här. Eller nej, jag vet det. Gråt inte.
Kommentarer
Trackback
