Studentankar
En bänkrad i en rastlös sen april.
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till.
Jag kan få dig när du vill.
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång.
Och du och jag håller andan och håller händer i språnget.
Det är inte så långt hem. Och än finns det tusentals tårar kvar.
Det är märkligt hur det där med motivation fungerar. Tre år har gått sedan jag stod på samma balkong där barbenta flickor och fantastiskt välklädda pojkar idag kommer skrika ut sina lungor, i den ofattbara värmen. Liksom vi gjorde. Det var ett ögonblick av glädje, av tårar, av vemod. Ett hejdå till livet som man hade levt det i 12 år. Hejdå till livet man kände igen utan och innan. Fyllt av bänkrader, lektioner och klagomål på de aldrig sinande läxorna. Och jag minns de sista uppgifterna i de sista kurserna vi läste. Hur lärarna liksom tappade hoppet, och insåg att det var lönlöst. Vi hade ingen motivation längre. Vi hade bara festen kvar.
Och trots att man kan argumentera för att det där med studenten – det kan vem som helst klara av – så minns jag att jag var stolt. Och det var alla mina släktingar också. För det ska man vara. Så fungerar det. Och när vi stod på balkongen och skrek ut vår glädje var det inget som spelade någon roll. Vi var alla kungar och drottningar av världen, av staden och av skolan. If your gonna quit, do it with a bang. Värmen ackompanjerade oss och vi spelade en symfoni så mycket vackrare än bara musik.
Jag hade ingen röst dagen efter. Jag hade egentligen ingenting dagen efter. I folkbokföringen var jag inte längre student; jag var arbetslös. Inga pengar ramlade in i form av bidrag på kontot, och det jag kunde enligt mina papper var något diffust om att tolka ideologier och möjligtvis även en del historia. Vid sidan av språkkunskaperna. Och jag minns också att hösten efter studenten på många sätt var den jobbigaste i mitt liv, hittills. Vem var jag? Var det nu jag skulle bli vuxen? Och vad skulle man egentligen göra med livet.
Det är inte lätt att kastas ut från sitt näste, och få prova på sina vingar. Det minns jag som om det vore igår. Plötsligt slog ansvaret mot en som en hård glasvägg så välpolerad att man bara såg märkena efter ens eget ansikte efter att man redan kraschat in i den. Dessutom gick man alldeles för snabbt. Det gjorde ont, men det är väl som de säger. What doesn't kill you...
Dessa tankar ska dock inte skugga över denna dag fylld av sol, skrik, fest och glädje. För idag är det deras dag, inte längre min. Även om jag skulle vilja uppleva samma sak igen. Om och om igen. Och än idag undrar jag vad som hände med den där flaskan champagne på studentflaket. Den liksom bara försvann. Liksom tiden som flytt, i vanlig ordning... alldeles för snabbt.
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till.
Jag kan få dig när du vill.
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång.
Och du och jag håller andan och håller händer i språnget.
Det är inte så långt hem. Och än finns det tusentals tårar kvar.
Det är märkligt hur det där med motivation fungerar. Tre år har gått sedan jag stod på samma balkong där barbenta flickor och fantastiskt välklädda pojkar idag kommer skrika ut sina lungor, i den ofattbara värmen. Liksom vi gjorde. Det var ett ögonblick av glädje, av tårar, av vemod. Ett hejdå till livet som man hade levt det i 12 år. Hejdå till livet man kände igen utan och innan. Fyllt av bänkrader, lektioner och klagomål på de aldrig sinande läxorna. Och jag minns de sista uppgifterna i de sista kurserna vi läste. Hur lärarna liksom tappade hoppet, och insåg att det var lönlöst. Vi hade ingen motivation längre. Vi hade bara festen kvar.
Och trots att man kan argumentera för att det där med studenten – det kan vem som helst klara av – så minns jag att jag var stolt. Och det var alla mina släktingar också. För det ska man vara. Så fungerar det. Och när vi stod på balkongen och skrek ut vår glädje var det inget som spelade någon roll. Vi var alla kungar och drottningar av världen, av staden och av skolan. If your gonna quit, do it with a bang. Värmen ackompanjerade oss och vi spelade en symfoni så mycket vackrare än bara musik.
Jag hade ingen röst dagen efter. Jag hade egentligen ingenting dagen efter. I folkbokföringen var jag inte längre student; jag var arbetslös. Inga pengar ramlade in i form av bidrag på kontot, och det jag kunde enligt mina papper var något diffust om att tolka ideologier och möjligtvis även en del historia. Vid sidan av språkkunskaperna. Och jag minns också att hösten efter studenten på många sätt var den jobbigaste i mitt liv, hittills. Vem var jag? Var det nu jag skulle bli vuxen? Och vad skulle man egentligen göra med livet.
Det är inte lätt att kastas ut från sitt näste, och få prova på sina vingar. Det minns jag som om det vore igår. Plötsligt slog ansvaret mot en som en hård glasvägg så välpolerad att man bara såg märkena efter ens eget ansikte efter att man redan kraschat in i den. Dessutom gick man alldeles för snabbt. Det gjorde ont, men det är väl som de säger. What doesn't kill you...
Dessa tankar ska dock inte skugga över denna dag fylld av sol, skrik, fest och glädje. För idag är det deras dag, inte längre min. Även om jag skulle vilja uppleva samma sak igen. Om och om igen. Och än idag undrar jag vad som hände med den där flaskan champagne på studentflaket. Den liksom bara försvann. Liksom tiden som flytt, i vanlig ordning... alldeles för snabbt.
Kommentarer
Postat av: Fariahn
Åh.. nu kom även mina studentminnen tillbaks. Vad fint skrivet. Och så lätt det är att känna igen sig.
Postat av: Christel
Vad fint skrivet!
Postat av: Fishär
Tack ni två. :)
Trackback
