Fischer

Ibland är det inte de längsta bekantskaperna eller de tidigaste vänskaperna som färgar en mest, utan snarare raka motsatsen. Även om det kan vara ögonblick som ändrar allt, såsom det ofta beskrivs i klyschornas mest heliga bibel, så är det väl snarare något längre stunder som har störst inverkan. Det kan handla om nya bekantskaper, eller helt enkelt människor man aldrig tagit sig tiden att prata med tidigare. Och så, vips, sitter man där. Det är här alla dessa historier om hur ett plus ett kan bli mer än bara två tar vid, och alla ord som försöker beskriva händelsen tappar sin betydelse och blir kalla och grå. Meningslösa. Som att ögonblicket som varit så magiskt liksom inte vill att man i efterhand ska kunna beskriva det. Som om det bara ska gå att uppleva just där och just då. Som en drog man ständigt jagar.

Kvällar som flyger förbi bland ord och handlingar som skapar en helhet. Som skapar magi. Har ni någonsin försökt jaga denna magi? Återskapa den. Den går nämligen inte att tvinga fram. Bara för att ni upplevt det med någon en gång betyder det inte att det fungerar varje gång. Och varje gång man påtalar den så flyr magin runt hörnet och blir lika ofångbar som horisonten. Det är därför traditioner visserligen är fantastiskt trygga och underbara att kretsa sin vardag – sitt liv – kring, men alla traditioner, ifall de inte förnyas, känns urvattnade. Trygga, men urvattnade. Och snudd på tråkiga. För trots att människan i grunden är så konservativ att även förändringar till det bättre alltid stöter på motstånd så är hon ständigt på jakt efter det nya. Om så är en vän för en natt, ett grönare gräs eller en kväll som inte varken får eller verkar ta slut spelar i detta fall ingen större roll. Så länge det är magi.

Det är ett privilegium, har jag insett, att få uppleva såna stunder. Att få ta energi och livsglädje från dessa stunder, men kanske framförallt genom att få dela de stunderna med andra. Har ni någonsin varit seriöst oroliga för att inte få någon luft för att ni inte kunnat sluta skratta? Har ni någonsin suttit och pratat konstant med någon och plötsligt insett att solen gått upp runtomkring er utan att ni ens lagt märke till det? Har ni någonsin skakat på huvudet och sagt rakt ut att det känns overkligt att få dela ett ögonblick, en blick, eller kanske tillochmed en kyss med någon? Det är inget man glömmer. Och nästa gång man träffas, så kommer leendet att dyka upp på ansiktena. I första stunden kanske för att man är glad för att ses, men i längden när man tänker tillbaka på stunden man delat.

Det är nog tur att livet är fullt med såna, om man bara letar lite. För det är de som får en att utvecklas, och tro på sig själv som människa. Och de slätar liksom ut alla de stunderna som inte blir som man vill. För nog finns det väl motsatser till dessa ögonblick. Stunder av sorg, ilska och besvikelse. Men vad annat kan man förvänta sig av vår bergochdalbana till liv. Vi är alla människor. Vissa blir på något finurligt sätt mer än bara summan av sina delar, andra mindre. Det man i slutändan kan göra är väl att hoppas att man själv är en av dem som blir mer. Helst mycket mer.

Lite som den där gamla klyschan. There’s more to it than meets the eye. Eller hur det nu var.