Fischer

Vi skulle gifta oss. Det var redan bestämt. Allt var så enkelt då. Soliga dagar tillbringades ute i solen tills den hade gått ner för länge sen. Det målades vägar med asfaltskritor över hela gatan. Speciellt McDonald’s var något som var oerhört vanligt. Det var på den tiden när vår lilla ort ännu inte hade ett donken som ungdomarna vallfärdade till. Utan det var något exklusivt med att äta ett Happy Meal. Därför blev gatumålningarna fullspäckade med stora M i nästan varje korsning. Det var det vi drömde om. Redan då fick jag kämpa hårt för att vara den som hon tyckte mest om. En av mina bästa vänner än idag var min största rival och vi tävlade om vem som skulle vinna hennes gunst. Lite sådär som små pojkar gör.

Men vi tävlade inte om vem som var bäst på att sparka boll eller springa snabbt. Vi försökte vara så roliga som möjligt för att vinna hennes hjärta. Vem som vann vet jag inte riktigt, det kom ju en tid då tjejer var äckliga och jag tror att båda slutade umgås med henne lika plötsligt. Då var det fotbollen som lockade mycket mer. Men jag minns att vi skulle gifta oss. Jag och hon. Hennes syster skulle också få plats i familjen. Hur det skulle gå till vet jag, med mina vuxna ögon, inte riktigt, men just där och då verkade det så självklart. Hon var ju med oss hela tiden ändå.

Det var vi mot världen. Vi och Nordman. Vi bodde grannar på den tiden och från mitt fönster såg jag hennes. Jag minns fortfarande hur jag satt och vinkade bort mot det och hon vinkade tillbaka. Vi kunde sitta där länge, medan solen gick ner, och bara vinka till varandra. Och jag minns att Nordman alltid hade ett finger med i spelet. Hans musik kom nog från min stereo bakom mig. Nordman som en kväll fick mig att dansa med alla vuxna hela kvällen. Jag minns att träningsvärken jag hade dagen efteråt inte har kunnat mäta sig med något annat, någonsin. Det kanske var den första riktiga träningsvärken.

Men värst av allt var ändå natten jag skulle sova över hos henne. Våra föräldrar skulle tillsammans på en fest, och hennes farföräldrar höll oss sällskap. Det borde väl ha gått bra. Egentligen borde jag ha tyckt att det var fantastiskt roligt, som andra barn hade gjort. Men nu var jag ju den som var så liten och rädd att tillochmed en skolutflykt fick mig ångestfylld och snudd på gråtfärdig. Den här kvällen blev heller inget undantag från denna regel. De fick ringa föräldrarna. Riktigt hur de fick tag på dem vet jag inte, detta var ju innan alla hade varsin mobiltelefon, men jag är i alla fall säker på att jag grät ända tills de var hemma. Något minne av att jag och hon lekte den kvällen finns inte. Bara skrikandet, gråtandet och den långa väntan på att mamma och pappa skulle komma och rädda mig.

En feg liten stackare till unge var jag. Javisst. Men tydligen väldigt rolig ändå. För jag och hon skulle ju gifta oss, det var säkert. Och vi skulle bo tillsammans i ett stort hus föralltid. Det kunde ingen ändra på. Sen kom tiden ifatt mig och hon flyttade iväg. Sedan dess har jag bara sett henne en gång. Under en skogspromenad med skolan. Jag såg henne, och jag är säker på att hon såg mig. Det hade gått flera år sedan jag sett henne för sista gången. Vi fastnade båda två i varandras blickar fastän vi var säkert 50 meter ifrån varandra.

Men ingen vågade säga något, och vi skulle åt olika håll. De vaga minnena kommer dock upp till ytan ibland. Lite sådär som för att påminna mig om att jag också varit liten. Liten och fruktansvärt naiv. Och rädd.