Svarta hål
Det krävs kraft för att skapa energi.
Öh, va? Jo. Precis så. Jag har precis tagit mig ur ett stort svart hål. Inte bokstavligt talat, då det svarta hålet, ifall det hade varit på riktigt, antagligen hade tagit sönder mig i mina beståndsdelar. Och vad antimaterian hade gjort med mig vill jag inte ens veta. Det handlade istället om ett lite mer imaginärt sådant. Ett nedbrytande av ork, vilja och tankeförmåga som kulminerar i någon slags apati. Ingen ork till något alls. Ingen vilja att göra något åt det. Och samma nedmalande tankar om och om igen. Låter muntert, inte sant?
Det blir lätt så ifall man inte tillåter sig själv vila. Nu pratar vi inte om fysisk vila, för den hade jag mer än gott om. Snarare det där psyket som aldrig riktigt verkade vilja slappna av på riktigt. Jag tillät mig inte slappna av på riktigt. Alltid något som inte var som det skulle. Stundtals var jag riktigt nöjd med tillvaron, men det höll som vanligt bara i sig i korta stunder. Sedan kom nästa bakslag. Lite som om man inte får bli för nöjd. Men dåliga saker har dessutom en förmåga att klumpa ihop sig till en enda stor klump.
Den är nog mörkgrå, den klumpen. Lite sådär tråkigt mörkgrå så att den suger upp allt ljus och alla färger runtomkring. Och blir den alldeles för stor, så blir man såsom jag var. Socialt sett dödförklarad. Pluggmässigt inte långt ifrån. Men det går att ta sig ur svarta hål också. Jag rekommenderar spansk öl, tapas och ett 20-gradigt Granada som ett startskott. För ur sånt skapas energi. Omväxling, förnyelse, bra upplevelser, positiva tankar och momentum.
Idag känner jag mig rastlös för första gången på flera månader. Det är lite ovant, men ack så trevligt. Liksom förmågan att äta mat, som nästan helt försvann där ett tag, och nu är tillbaka. Jag blir hungrig igen. Jag har energi.
Öh, va? Jo. Precis så. Jag har precis tagit mig ur ett stort svart hål. Inte bokstavligt talat, då det svarta hålet, ifall det hade varit på riktigt, antagligen hade tagit sönder mig i mina beståndsdelar. Och vad antimaterian hade gjort med mig vill jag inte ens veta. Det handlade istället om ett lite mer imaginärt sådant. Ett nedbrytande av ork, vilja och tankeförmåga som kulminerar i någon slags apati. Ingen ork till något alls. Ingen vilja att göra något åt det. Och samma nedmalande tankar om och om igen. Låter muntert, inte sant?
Det blir lätt så ifall man inte tillåter sig själv vila. Nu pratar vi inte om fysisk vila, för den hade jag mer än gott om. Snarare det där psyket som aldrig riktigt verkade vilja slappna av på riktigt. Jag tillät mig inte slappna av på riktigt. Alltid något som inte var som det skulle. Stundtals var jag riktigt nöjd med tillvaron, men det höll som vanligt bara i sig i korta stunder. Sedan kom nästa bakslag. Lite som om man inte får bli för nöjd. Men dåliga saker har dessutom en förmåga att klumpa ihop sig till en enda stor klump.
Den är nog mörkgrå, den klumpen. Lite sådär tråkigt mörkgrå så att den suger upp allt ljus och alla färger runtomkring. Och blir den alldeles för stor, så blir man såsom jag var. Socialt sett dödförklarad. Pluggmässigt inte långt ifrån. Men det går att ta sig ur svarta hål också. Jag rekommenderar spansk öl, tapas och ett 20-gradigt Granada som ett startskott. För ur sånt skapas energi. Omväxling, förnyelse, bra upplevelser, positiva tankar och momentum.
Idag känner jag mig rastlös för första gången på flera månader. Det är lite ovant, men ack så trevligt. Liksom förmågan att äta mat, som nästan helt försvann där ett tag, och nu är tillbaka. Jag blir hungrig igen. Jag har energi.
Kommentarer
Trackback
