Ett steg till, bara ett steg till
And now for something completely different:
Löpsteg är ganska fascinerande. Om man bortser från det uppenbara faktumet att mitt löpsteg tydligen felbelastar mina fötter så att jag trampar snett så fort jag ger mig ut på löprundor, eller helt enkelt försöker skynda mig någonstans såklart. För det är inte fascinerande. Jag tror dock att ett löpsteg, och kroppens rörelser i kombination med detta, kan säga väldigt mycket om en person. Tanken slog mig efter en hysterisk upplevelse under en inte alls lika hysterisk sejour i tvättstugan.
Jag och Oscar (Oscar i historien är inte den som skickat in brevet, kom ihåg det!) går ut och ser en kille, iklädd en kavaj i modell tajtare, springa ut för en port, vika av åt vänster och sen löpa iväg. Vi gick där med vår tvätt och såg honom avlägsna sig. Och jag kunde inte göra annat än att skratta. Hela hans hållning skrek fjolla. Händerna gick inte, som man kan förvänta sig, längs sidan på kroppen för att skapa rörelse med överkroppen med. Utan de viftade runt lite sådär som man brukar göra när man ska härma en homosexuell individ.
Jag har sällan svårt att hålla mig för skratt. Men då detta var det fånigaste jag sett på bra länge så gick det bara inte. Jag började skratta. Och han hörde det nog. För han var inte långt ifrån oss när jag började skratta. Och jag fick dåligt samvete och allt det där, men det såg ju bara för taskigt ut.
Undra vad folk tänker när de ser mig springa?
Löpsteg är ganska fascinerande. Om man bortser från det uppenbara faktumet att mitt löpsteg tydligen felbelastar mina fötter så att jag trampar snett så fort jag ger mig ut på löprundor, eller helt enkelt försöker skynda mig någonstans såklart. För det är inte fascinerande. Jag tror dock att ett löpsteg, och kroppens rörelser i kombination med detta, kan säga väldigt mycket om en person. Tanken slog mig efter en hysterisk upplevelse under en inte alls lika hysterisk sejour i tvättstugan.
Jag och Oscar (Oscar i historien är inte den som skickat in brevet, kom ihåg det!) går ut och ser en kille, iklädd en kavaj i modell tajtare, springa ut för en port, vika av åt vänster och sen löpa iväg. Vi gick där med vår tvätt och såg honom avlägsna sig. Och jag kunde inte göra annat än att skratta. Hela hans hållning skrek fjolla. Händerna gick inte, som man kan förvänta sig, längs sidan på kroppen för att skapa rörelse med överkroppen med. Utan de viftade runt lite sådär som man brukar göra när man ska härma en homosexuell individ.
Jag har sällan svårt att hålla mig för skratt. Men då detta var det fånigaste jag sett på bra länge så gick det bara inte. Jag började skratta. Och han hörde det nog. För han var inte långt ifrån oss när jag började skratta. Och jag fick dåligt samvete och allt det där, men det såg ju bara för taskigt ut.
Undra vad folk tänker när de ser mig springa?
Kommentarer
Trackback
