Fischer

En värld där det väntar överraskningar bakom varje hörn. Varje krön innebär också minst femton nya saker att fascineras över. Gräset är sällsynt grönt och trädet är format på ett annorlunda sätt. Fåglarna kvittrar inte riktigt likadant som förut, och solen skiner lite starkare än den någonsin gjort tidigare. Det luktar av blommorna runtomkring, och den friska vinden susar förbi och ger dig nästan små rysningar längs ryggraden med sin friska kyla.

Någonstans tror jag att min största styrka även är min största svaghet. Låter det som en klyscha? Så är det förmodligen. Men när jag slås över hur jag fascineras över allt, hela tiden, så blir det så tydligt att jag helt omöjligt kan fördjupa mig på riktigt i något. Det finns för mycket att ta del av, att uppleva, att lära sig. Hade det varit ett alternativ hade jag lärt mig allt, om allt.

Det kommer alltid mer man måste veta, och fler saker att fördjupa sig i. Vi slutar aldrig lära, heter det. Och visst är det så. Även fast jag kanske vet mer än de flesta i min ålder så vet jag fortfarande ingenting, och vill väl ändå tro att jag är ganska bra på att visa just detta. Ändå letar jag efter någon som kan utmana mig på riktigt. Någon som ställer de där frågorna, på det där sättet. Som får mig att växa som människa.

För just nu står jag nog mest still. På alla sätt.