U2 i Göteborg
Jag kom upp i tid den morgonen, och chockad över det faktumet var jag också. Det var lördag och jag var vaken klockan åtta. Hurra för mig. Klockan nio var det avfärd, med en planerat ankomst ett par timmar efter lunch. Vissa av oss var tröttare än andra och sov hela resan igenom, men själv kände jag att jag började bli väldigt taggad inför konserten, fastän det var över tio timmar kvar så satt jag och nynnade på någon av de kändare låtarna. Hoppades att de skulle göra en bra konsert. Hoppades att den skulle bli bättre än den som var kvällen innan.
Ett par stopp på vägen, bland annat på Rattugglan i Mariestad, där en slät kopp kaffe för tjugo kronor (galet pris) avnjöts. Sedan bar det av vidare i riktning Sveriges framsida, den vackra staden Göteborg. Och mycket riktigt, efter en halt på ett McDonalds på vägen så var vi framme ett par timmar efter lunch. Väl där var det dags för den långa väntan. Vi skulle stå och köa i tre timmar fram till insläppet och efter det stå i två timmar till. Innan förbandet började spela. Långdragen? Ohja, men det skulle visa sig vara värt varenda sekund av det.
Som vanligt var några lite för ivriga när insläppet började, vilket resulterade i att alla började rusa i riktning ingång. Mannen som var ansvarig för denna port lät sur, men knappast förvånad, över detta faktum. Han bannlyste oss som sprungit som idioter om och om igen och försökte så pedagogiskt han kunde att förklara att när insläppet väl började så var det gå lugnt som gällde. Inte springa. Vilket några hade svårt att förstå tydligen. Vi kom in en halvtimme efter utsagd tid, och lyckades vara bland de första, så våra platser var över all förväntan.
Själv hade jag turen att ha tre korta tjejer framför mig, och i övring absolut ingenting, så jag såg allt perfekt. Tillochmed förbandet Snow Patrol som jag tyckte gjorde en riktigt helgjuten insats. De spelade på som det förväntades av dem, och de lyckades övertyga mig så pass att jag efter detta lyssnat en hel del på dem efter konserten. Dessutom var frontfiguren, tillika sångaren, en skön personlighet som mer än gärna använde de tre orden svenska han kunde. Tack så mycket! Spelningen fick upp tempot på arenan som kort därefter började göra vågen, om och om igen. Till synes outtröttliga sittplatsare blev lika fascinerade varenda gång av faktumet att vågen faktiskt kunde slita med nästan hela publiken.
En galen snubbe i 25-årsåldern, för kvällen iklädd en rosa tischa, var en av de galnade människorna där, och även initiativtagare till vågen de första gångerna, när ingen riktigt ville hänga med. Man skulle kunna säga att han fick igång publiken ganska bra. Emellertid, medan Daniel för den 125:e gången smått gnällde över tryck på blåsan, så började klockan närma sig halv tio. Showtime.
Jag har aldrig varit något större fan av U2. Visst, jag har sett upp till deras engagemang i världspolitikens skevaste länder och några låtar har ju alltid varit bra i mitt tycke. De där stora låtarna. De där jättehitsen. Framförallt de har varit lite speciella. Än mer så blev det efter att jag varit med i ett uppträdande och spelat några U2-låtar. Det var naturligtvis speciellt att spela deras låtar, och responsen blev positiv också, men ganska snart föll U2 i glömska igen. När grannen frågade mig ifall jag var sugen på att se dem spela visste jag därför inte riktigt vad jag skulle svara. Efter en stunds funderande kom jag fram till att det hursomhelst skulle bli en stor upplevelse, och därför inte borde gås miste om. Och så rätt jag skulle ha.
Trots en värdelös inledning, och ja det är verkligen rätt ord att använda, så var jag lyrisk till slut. Men början, den hade verkligen kunnat vara säkert 20 gånger bättre. Fyra nya låtar i rad, varav en av dem är bra, och publiken verkade vara smått uttråkad. Ingen allsång, inga gigantiska hoppande skaror, och än mindre det där jublet man förväntar sig. Sen tog konserten fart med låten Beautiful Day och efter det är allt en enda stor dimma för mig. Allsången i Still haven't found what I'm looking for, stjärnorna på himlen under One och den totala glädjen under Where the Streets have no name. Eufori, eller som Aftonbladet valde att beteckna det; Masspsykos.
När konserten var över strax efter klockan halv tolv var jag så trött att jag hade kunnat somna där på plats, bland de 60 000 andra fansen som den kvällen hade blivit frälsta. Det var så underbart, så känslofyllt, så rakt, och så ärligt. Bonos min när han märkte att publiken ville sjunga var obeskrivlig. Han lade bördan på oss, och bara njöt av att vara. Några sekunder där var han nog lyckligast av oss alla. Tänk att få skapa musik och få en publik som sjunger åt dig. Vi hade kunnat vråla vidare hela låten, men han nöjde sig med första versen. Mäktigt var det hursomhelst. Riktigt underbart mäktigt!
Efteråt blev det lite mer snabbmat på vägen till vandrarhemmet i Mölnlycke. Sov gott gjorde vi nog, men när vi vaknade nästa morgon var vi likväl trötta. Frukosten i Sveriges fjärde största trähus var underbart god. Pannkakor, hembakt bröd, egengjord marmelad. Och så kaffe. Efter det tog vi oss hem igen. Jag hade överlevt helgen. Jag hade sett U2.
Ett par stopp på vägen, bland annat på Rattugglan i Mariestad, där en slät kopp kaffe för tjugo kronor (galet pris) avnjöts. Sedan bar det av vidare i riktning Sveriges framsida, den vackra staden Göteborg. Och mycket riktigt, efter en halt på ett McDonalds på vägen så var vi framme ett par timmar efter lunch. Väl där var det dags för den långa väntan. Vi skulle stå och köa i tre timmar fram till insläppet och efter det stå i två timmar till. Innan förbandet började spela. Långdragen? Ohja, men det skulle visa sig vara värt varenda sekund av det.
Som vanligt var några lite för ivriga när insläppet började, vilket resulterade i att alla började rusa i riktning ingång. Mannen som var ansvarig för denna port lät sur, men knappast förvånad, över detta faktum. Han bannlyste oss som sprungit som idioter om och om igen och försökte så pedagogiskt han kunde att förklara att när insläppet väl började så var det gå lugnt som gällde. Inte springa. Vilket några hade svårt att förstå tydligen. Vi kom in en halvtimme efter utsagd tid, och lyckades vara bland de första, så våra platser var över all förväntan.
Själv hade jag turen att ha tre korta tjejer framför mig, och i övring absolut ingenting, så jag såg allt perfekt. Tillochmed förbandet Snow Patrol som jag tyckte gjorde en riktigt helgjuten insats. De spelade på som det förväntades av dem, och de lyckades övertyga mig så pass att jag efter detta lyssnat en hel del på dem efter konserten. Dessutom var frontfiguren, tillika sångaren, en skön personlighet som mer än gärna använde de tre orden svenska han kunde. Tack så mycket! Spelningen fick upp tempot på arenan som kort därefter började göra vågen, om och om igen. Till synes outtröttliga sittplatsare blev lika fascinerade varenda gång av faktumet att vågen faktiskt kunde slita med nästan hela publiken.
En galen snubbe i 25-årsåldern, för kvällen iklädd en rosa tischa, var en av de galnade människorna där, och även initiativtagare till vågen de första gångerna, när ingen riktigt ville hänga med. Man skulle kunna säga att han fick igång publiken ganska bra. Emellertid, medan Daniel för den 125:e gången smått gnällde över tryck på blåsan, så började klockan närma sig halv tio. Showtime.
Jag har aldrig varit något större fan av U2. Visst, jag har sett upp till deras engagemang i världspolitikens skevaste länder och några låtar har ju alltid varit bra i mitt tycke. De där stora låtarna. De där jättehitsen. Framförallt de har varit lite speciella. Än mer så blev det efter att jag varit med i ett uppträdande och spelat några U2-låtar. Det var naturligtvis speciellt att spela deras låtar, och responsen blev positiv också, men ganska snart föll U2 i glömska igen. När grannen frågade mig ifall jag var sugen på att se dem spela visste jag därför inte riktigt vad jag skulle svara. Efter en stunds funderande kom jag fram till att det hursomhelst skulle bli en stor upplevelse, och därför inte borde gås miste om. Och så rätt jag skulle ha.
Trots en värdelös inledning, och ja det är verkligen rätt ord att använda, så var jag lyrisk till slut. Men början, den hade verkligen kunnat vara säkert 20 gånger bättre. Fyra nya låtar i rad, varav en av dem är bra, och publiken verkade vara smått uttråkad. Ingen allsång, inga gigantiska hoppande skaror, och än mindre det där jublet man förväntar sig. Sen tog konserten fart med låten Beautiful Day och efter det är allt en enda stor dimma för mig. Allsången i Still haven't found what I'm looking for, stjärnorna på himlen under One och den totala glädjen under Where the Streets have no name. Eufori, eller som Aftonbladet valde att beteckna det; Masspsykos.
När konserten var över strax efter klockan halv tolv var jag så trött att jag hade kunnat somna där på plats, bland de 60 000 andra fansen som den kvällen hade blivit frälsta. Det var så underbart, så känslofyllt, så rakt, och så ärligt. Bonos min när han märkte att publiken ville sjunga var obeskrivlig. Han lade bördan på oss, och bara njöt av att vara. Några sekunder där var han nog lyckligast av oss alla. Tänk att få skapa musik och få en publik som sjunger åt dig. Vi hade kunnat vråla vidare hela låten, men han nöjde sig med första versen. Mäktigt var det hursomhelst. Riktigt underbart mäktigt!
Efteråt blev det lite mer snabbmat på vägen till vandrarhemmet i Mölnlycke. Sov gott gjorde vi nog, men när vi vaknade nästa morgon var vi likväl trötta. Frukosten i Sveriges fjärde största trähus var underbart god. Pannkakor, hembakt bröd, egengjord marmelad. Och så kaffe. Efter det tog vi oss hem igen. Jag hade överlevt helgen. Jag hade sett U2.
Kommentarer
Trackback
