Perspektiv
Antar att man kan kalla det ironi, även detta. Jag pluggar, effektivt taget, för första gången under min snart treochetthalvtåriga studietid på universitet faktiskt vad böckerna kallar heltid. Och jag gör det dessutom för tillfället genom att införskaffa mig perspektiv på jordens historia. Kursböckerna tar mig ner på mikronivå i jordens alla hörn och jag inser att mitt perspektiv varit extremt förvridet och europeiserat. Detta borde ge mig perspektiv på mitt liv, och gör väl det i viss mån också.
Men så kommer den där bloggen, den där unga människan, den där jävla sjukdomen. Och bara river med mig på vägen mot hans död. Och jag är glad att jag får följa med. Tacksam för att han skriver så bra om en så galen situation och om vad han ser. Hur han ser saker. Och jag dras med. Ett steg närmare livlösheten, ett steg närmare visheten. Inte för mig då, utan för honom. Och han växer med varje ord jag läser till en gigant i mina ögon. En sådan som har förstått.
Jag hoppas att jag, någon gång efter mitt allra sista andetag, får vakna upp bland de jag saknar. Jag ser framför mig ett grönt landskap en solig försommardag. Jag ser kullar och dalar, små mysiga byar nere i dalgångarna och små bäckar som rinner förbi. Jag hör fågelkvitter och lukten av blommor som nyligen blommat ut.
Och där står morfar. Står och väntar på att jag ska komma till honom och prata. För prata, det kommer göra. Såsom vi alltid gjorde. Och jag hoppas att han inte är besviken på mig. Hoppas att han ser på mig med samma stolthet som han gjorde när jag visade honom mina betyg från studenten. Hoppas att han kommer att vara nöjd med det jag lyckades under mitt liv. Att jag höll mitt löfte till honom om att bli så bra som jag någonsin kunde.
Och jag hoppas att jag får möjligheten att lämna efter mig ett avtryck på denna jord. Att jag kan påverka någon. Få någon att inse. Att förstå. Kanske inte meningen med livet, men åtminstone ge perspektiv på det. Men helst på ett annat sätt än skolan ger mig perspektiv just nu. För det känns som att varje lärdom jag drar är att det inte var så lätt som jag trodde. Och visserligen är det en slutsats så god som någon, men någon gång skulle jag gärna vilja få en uppenbarelse som handlar om klarhet. Inte bara gråskalor.
