Fischer

Jag antar att det lätt blir såhär när textproduktionen är det ens vardag består av. Att man dör lite grand. I alla fall på ett bloggplan. När jag inte skriver historia, så skriver jag fotbollshistoria, eller bara fotboll i allmänhet. Att skriva om egna reflektioner lämnas det inte mycket tid över till. När den tiden väl uppenbarar sig någonstans, så faller det mig obefogat svårt att ta till pennan. Det mesta som kommer ut är strömlinjeformat, okontroversiellt, ojag. Jag har inget att motsätta mig för tillfället, inga strider att kämpa. Inget att fajtas för. Harmonisk tror jag man kallar det.

Men då och då uppenbarar sig perspektiven, och även om de redan har skildrats från mitt håll. Åh, så många gånger. Så känns de nya. Fräscha. Som om de aldrig tänkts förut. Som om jag utforskar ny mark i min hjärna, går på nya gator omringad av intryck jag inte tidigare känt. Det är först när jag försöker formulera detta i ord som jag märker att jag går på samma gata som alltid. Inte ens intrycken är nya, utan bara marginellt annorlunda än tidigare.

---

Jag säger inte att jag har vunnit. Jag säger inte det var såhär det var ämnat att bli. Jag säger absolut inte att jag tror mig vara bättre än någon annan, för är det något som livet lärt mig hittills så är det att bra och dålig alltid är beroende av perspektiv. Och om man tror sig ha förstått något helt och hållet, så är man med säkerhet helt fel ute. Säger man att man talar sanning, så ljuger man. Och påstår man sig vara lagom bra på något så borde man egentligen skryta om det.

Men jag kan inte låta bli att le av bara tanken på hemstaden Köping. Att jag älskar staden, och allt vad den bringar med sig tänker jag inte ens förneka. Den är ändå mitt hem. Men inga ting äro utan brister, utan det finns skönhetsfläckar på industristadens ytor också.

Någonstans mellan det stora Volvoverket och den nybyggda snabbmatskedjans filial så finns det en hopplöshet som tynger ner sinnet. En mentalitet som sitter inetsad i betongfundamenten. En del säger att det låter som vi gnäller – kanske är det så. Men är det lika mycket en dialekt som ett sinnelag?

Det är så skönt att inte längre vara beroende av det. Att kunna se det utifrån. Småstadens ekosystem med relationer och skvaller som går både med och motsols och sprids snabbare än fysiker var säkra på att något ens kunde färdas.

Strävan efter det perfekta småstadslivet. Bli del av societeten, de lite bättre. Flytta till det flashiga villaområdet i utkanten och jobba som mellanchef på ett halvstort företag. Börja tycka om whisky – inte så mycket för att man tycker det är gott – utan för att arbetskamraterna dricker den. Villa, dyr jäkla vovve med lite päls – för barnens skull – och en fet jäkla kombi. Allt måste ju liksom få plats.  Och så golfen. Man är ju del av den rikare delen av staden, då måste man stå där och svinga. Att det egentligen stred mot de ideal man hade under uppväxten spelar ingen roll längre, när både chefen och bästa kompisen har under 20 i handikapp. Man vill ju inte vara sämre.

Tänk vad enkelt livet hade varit ifall det hade varit allt som krävdes för att man skulle nöja sig.