Fischer

Kul att man tror att det ska vända någon gång; denna obönhörliga otur. Naiviteten finns tydligen kvar inom mig fastän jag tror att den för länge sedan lämnat skutan. Med den - möjligheten att bli sådär barnsligt besviken. Sådär så att man bara vill ställa sig mitt på en väg och skrika NÄ MAMMA JAG VILL INTE och sen se ut som att världen håller på att gå under. För det gör den ju inte. Även om det känns så. Och jag ännu en gång har blivit utsatt för ett sånt där stort, fett, äckligt moment av detgåraldrigsomjagvill. Ja, precis av det har jag fått en släng. Detgåraldrigsomjagvill.

Nu ska jag krypa ner i min nybäddade säng, helt ensam, och fundera på om boken jag läste färdigt idag var bra eller inte. Och om jag orkar gå på lektion imorgon, det vete tusan. Ska i alla fall inte ställa någon väckarklocka, så får vi se hur jag reagerar när jag vaknar. Den känns liksom oviktig just nu. Och jag mår nog inte helt bra heller. Faktiskt. Så det är legio att vara hemma, ja det är det.