Fischer

Jag är inte självmordsbenägen. Nej, egentligen mår jag ganska bra. Jag har ingen ätstörning. Även om den där chipspåsen på helgen kanske inte var helt nödvändig. Jag är inte psykiskt sjuk. Tvärtom mår mitt psyke alldeles förträffligt. Jag är inte deprimerad. Ändå lyssnar jag på väldigt mycket nedstämd musik. Jag är varken pensionär, tonåring, nybliven mamma, kändis, journalist, tjej, modebloggare eller idol. Än mindre cancersjuk. Jag är bara intresserad av att skriva. Hur många såna finns det därute?

Att kolla igenom blogglistor är lite som att se en kombination av nyblivna mammor och folk som skriver om diverse specialintressen, sjukdomar och skvaller. Nybliven mamma, ätstörningar, nybliven mamma MED ätstörningar. Mitt liv med MS. Mitt liv med bokstavskombinationer. Mitt vanliga liv med min kärlek och mina underbara, jättegulliga, supersöta, alldeles förträffligt fantastiska barn. *insert pictures here* *and here* *… and here* Och visst är det väl fantastiskt att det har blivit så populärt om att ha en blogg där man kan skriva av sig om sina små bekymmer, sina stora bekymmer och sina bekymmer av sådan extrem magnitud att man blir alldeles gråtfärdig av att bara läsa inläggen.

Igår kväll, när jag som mest bara behövde plugga, så halkade jag in på en blogg som drivs en cancersjuk kille som levt åtta år med cancern. Och kunde inte sluta läsa. Läste igenom hela hans historia och satt där tårögd, nästan gråtfärdig efteråt eftersom det var så fångande, så sorgligt och man förstod vilket helvete han vandrat igenom. Att han dessutom orkade skriva om det var såklart galet imponerande, och skänkte i alla fall mig perspektiv. Efter detta så tryckte jag mig in på ännu en sån där blogg av en småbarnsmamma, och stängde snabbt rutan igen. Hon hade inte fått sitt kaffe och var sur, och visst kan jag förstå henne, min huvudvärk när jag inte får kaffe är inte av denna värld. Men i jämförelse med cancerbloggen så kändes det… meningslöst. Slätstruket, tråkigt, ointressant. För henne kanske det är skillnaden mellan att må bra och att inte göra det, en aspekt som är lätt att glömma bort. Men för mig så blir det bara så galet överflödigt.

Jag tillhör ingendera av ovanstående grupper. Jag är mig själv. Utan några större fel, eller egentliga saker att gnälla på. Jag råkar bara gilla att skriva. Och vilja dela med mig av min värld. The world as I see it. En student, musikälskare, språknörd, f.d. tonåring. Mina tankar är inte revolutionerande, men de är överallt, och om allt, framför allt. Kanske kan det väl intressera nån, fastän jag inte slänger upp bilder på dagens outfit, på mina obefintliga barn eller gnäller över nån sjukdom som jag är ensam i Sverige om att ha.

Jag tänker gnälla i alla fall. Och lovorda. Och älska. Och förakta. Och tycka. Kanske framförallt tycka. För det gör jag ganska bra.